Aftonbladet – 29 januari 1847, sida 3

På den ryktbare doktor Blairs anmodan, någrs spridda stycken af dessa dikter, och Blair börJade deras utgifvande. — — Förut nästan alldeIles okänd, förvärfvade James Macpherson genom Oisians sånger ett rykte, som snart spridde sig kring hela den bildade verklen, och hvilket hans medelmåttiga originalarbeten ej förmått iberöfva honom. De fornskottska sångerna, ehuru af Macpherson med ingent ng mndre än mästerskap öfverflyttade på engelska, väckte dock, Isådana de voro, beundran och förtjusning. Man jemförde dem med Homers, fann hos den Gaeliske barden samma episka storhet cch lugn, samma primitiva enkelhet och gediegenhet; men med en vekbet och innerlighet i känslan, en rikedom i bilder, en ädelhet i sjölsrörelser, och en nyhet, en naivetet i uttrycket, hvilka, i förening med den poetiska lyftning och den storartade melankoli, som var det hel.s grundton, gjorde en djup verkan på tidslynnet. Detta var nemligen nu nära att affalla från den franska s. k. klassiska tiden. Romantiken nalkades. Rousseau var dess morgonstjerna och strålade nu på snillets firmament med en glans, den Voltaires konstellation ej längre mäktade skymma. Då skådar Macphersons verk ljuset, och hvad som hos så många ännu blott grydde som en dunkel aning, en längtan utan gifvet mål, framstår plötsl:gen helt, fulländadt, i de Oisianska dikterna. Slagen från den Gaeliska skatdekonungens hirpa gifva gensvar i hvarje hjerta, känsligt för dikt och sång; och det unga skaldeslägtet, hänfördt af dessa nya, naturfriska ljud, sjunger på samma ton som de, och hastar alt in örlifva dem med alla tungomål. Herder, Göthe, Stolberg, Cesarotti, Thorild, förkunna Oi ians lof — och minga andra jemte dem, ädla andar, fast ringare än desse.x De gaeliska poemer, som hr A. lemnat allmänheten i svensk drägt, äro: Cå-Lodin, Kyvåla, Carrigtura, Cårhonn, Calhon och Kylvåla, Oinamörhul, Gylnandyne, L:mon, Oihonna, Croma, Kriget på Innishonna, Calin och Cluha, Sulivala och Lumon, kr get mot C ro:, Finjal, Cuhullins död, Djardul, Tjimora, Conlyc och Cuhon, Shelmas Sånger, Barrhonna och Loraslaget. Bland dessa utgöra Finjal i 6 och Tjimora i 8 sånger de tvenne största episka dikterna af den odödlige högskotten; och sådana, alt de hos hvarje rent poetiskt sinne qvarlemna det djupaste intryck, i synnerhet genom den höga, friska, ädla tonarten, om icke alitid genom de besjungna ämnena, hvilka ligga nog långt ifrån oss. Framför allt rekommendera vi br A:s förträffliga öfversättning hos hvar och en, derföre, stt den en gång för alla måtte brinsa publiken ifrån den gamla, falska föreställningen om Öi:ian såsom enformig, sjuklig och sentimental (i dålig mening): en töreställning, som endast har sin grund i den öfver hela Europa spridda Macphersonska omarbetningen, Vi inse derföre, att hr A. ej obetydligt b dragit ill hela poesiens regeneration i vårt land, ge-! nom detta sitt arbete. Bland flera af de anförda dikterna skall läsaren säkert undra öfver att ej igenfinna sina samla bekanta. Orsaken är, att hr Å. på uppsifna skäl skrifser namnen så, som de efter saeliska uttalet ljuda, men icke som de på gaeiska bokstafveras. När således t. ex. Comhala sjelfva verket uttalas. som Kyvald,; skrifver hr 1. det sednare, oaktadt allmänheten har sig. let förra mera bekant. Sjelfva bardens namn,l Jisisn, är det enda hr A. skrifver på gaeliskt ätt, oaktadt det u talas närmare Ossian eller )sschen. Åoaceisssmasrännnataskdt RN