Aftonbladet – 29 januari 1847, sida 3

Ardworth — ni kan på detta sätt göra er känd för dem, som kunna beordra er lycka. I vissa stadier af lifvet, förlänar blotta ägandet af penningar en trygg hållning, skänker uppmärksamhet och aktning. Ja, invände Ardworth, detta allt äger sin riktighet i fråga om en bördens och rikedomens gunstling; men för mig — dock turtfar — tala uppriktigt — ni kastar fram vinkar om, alt jag är något, som jag icke vet; men någonting mindre beroende af nerver och hjerna, än den simple John Ardworth är. Hvad är det ni menar ? Madame Dalibard lutade ned sitt ansigte öfver bröstet, vaggade sig af och an 1 länstolen och tycktes eftersinna ett par ögonblick irnan hon svarade, När jag först kom till England, för några månader sedan, önskade jag naturligtvis inhämta kännedom om. allt, som rörde min familj och mina anförvandter, hvilkas omständigheter, till filje af min långvariga vistelse utomlands, voro mig alldeles obekanta. John Walther Ardworth var beslägtad med min halfsyster; till mig var han sålunda blott en aflägsen anförvandt. Dock kände jag något af hans historia; likväl visste jag ej att han hade en son. Kort innan jag for öfver till England, erfor jag, att någon, som passerade för hans son, hade blifvit uppfostrad af mer Fielden, och af mir Fielden har jag sedan inhämtat alla de omständigheter, på grund af hvilka ni bär namnet Ardworth. Lucretia tystnade för ett ögonblick; efter en blick på det otåliga, förundrade och nyfiket lyssnande ansigte, som ver lutadt emct Lenne, aterlog hon: Er förmodade fader hade, såsom ni förmodligen vet, en sorglös cch flyktig karakter. Min onkel hade förskaffat honom en plats i armåeen, och han inträdde på denna bana med den bekymmerslösa liflighet, som tillhörde hans sangviniska natur. Jag kommer väl ihåg dessa dagar — denna dag! Nåväl, för att återkomma till ämnet — hvar slöt jag? — Walter Ardworlh hade den dirskapen att bylla djerfva politicka ider. Han ville blifva militär, och