Aftonbladet – 28 januari 1847, sida 1

— hb heter, som följa med omstörtningar och olyckor, då de tro tiderne deraf vara rätta perios den för reformer, och icke besinna, alt ust då, nr man njuter yltre och inre lugn, ir rätta tiden att, genom utvecklande af samhällsinrättnngarna och dymedelst af välståndet och mnationalkraften, bereda sig att se de bistra tiderna under ögonen. Ar åter meningen med anförandet af Preussens ställning 4807 att påstå, det vi aldrig kunna komma uti en sådan, och sålunda äga rätt att fritaga oss från de uppoffringar, hvilka denna ställning ålade Preussen och hvilkas lön blef den krat, denna stat kort derpå utvecklade och den lycka, den på detta sätt vann, så bevisar sådant endast att man är särdeles kortsynt. Preussens läge 4807, inklämdt, som det då var, emellan Europas två mäktigaste stater, saknar icke ett visst syskontycke med Sveriges 1809 och att vi må erkänna det, äfven under närvarande tid, då vi stå midt emellan Europas största landsmakt å ena sidan och Europas största sömakt å den andra. Sannerligen! om man just äger skäl att påstå, det omöjligheter af fara frikallar oss från de försakelser, hvilka inre ombildningar alliid ålägga nationerna. Det inre tillståndet hos oss synes icke eller röttfirdiga försummand:t att företaga en ombil?ning af de lagar, hvilka närmast yltra sitt inflytande på folkets välmåga. Det behöfves icke gå längre tillbaka än till året 4843 för att se över ett halft hundrade af menniskor omkomma af nöd på Stockholms gator, och oaktadt allt hvad enskild välvilja och frikost:ghet både förut, men kanske ännu mera efterit gjort för att afböja dylika olyckor, uteblifva de indock icke; — alt ej tala om de mindre skärande yttringarne af armodet och dess, ej mindre än brottens, jemna tillvext. Detta allt leder imedlertid till den slutsats, att om en förändrad näringslagstif:ning någonsin af behofvet varit påkallad, så har det varit fallet hos oss och det just i närvarande tid, då svårigheterne — genom otillräckligheten af de åtgärder, som hitintills vidtagits för deras afhjelpande — synas uppnått sin höjd. Den nya näringsförfattningen har vil i vissa hänseenden icke gått fullt så lingt, som grundsatsen kunde fordra och Medgifva. Den allmänna försörjningsrä!ten är nemligen enligt densamma inskränkt till husbonden samt familjens medlemmar, och med undantag af varutillverkning å landet, dervid det är landtmän ullåtet, att, i fråga om de arbeten, hvilka såsom föremål för husflit kunna af dem åstadkommas, begagna hustjenares biträde. ir sådant förbjudet. Vidare inskränker d n nya författningen rättigheten, att för förfirdigandet af vissa handtverksarbeten hålla verkstad, till de personer, som aflägga prof på skicklighet uti deras förfärdigande. Enär imedlertid detta bud tydligen har för afsigt att lugna de farhågor, som ännu hysas af ganska minga: att nemligen kapitalisten eljest skul!e undantränga den, som blott äger sin arbetsskicklighet samt utomdess, hvad landtmän angår, synes helt och hillet upphäfd, är emot denna inskränkning just icke något att invända, helst lagstiftaren, ehuru ban bör gå i bredd med sin tid, likväl icke heller bör underlåta att tiga i någon beräkning de åsigter, som frin en förfluten tid ännu kunna finnas qvar. Detta gäller äfven hvad försörjningsrättens ofvannämnde inskrinkning angår. Hos icke få qvarstår nemligen farhågan för de egentliga näringsidkarnes undanträngande, om en sådan rätt blifvit vidsträcktare meddelad. Dessa tvenne inskränkningar symas äfven vara att betrakta såsom vidtagna för att tillfredsstlla dem, hvilka tillförene varit de ende till näringsidkande berättigade. Och då lagstiftar-n för ötigt lemnat en så vacker hyllning åt nationens önskningar, ej mindre än åt principens helgd, är det icke skäl att ogilla de nämnde inskränkningarna. Några andra sådana förekomma icke uti de båda näringsförfaltningarna. ENTER ENVISA TREES EE