Aftonbladet – 28 januari 1847, sida 1

kars Percival tankfull pi Helera, under det hon vandrade af, och erfor någon tröst, då han märkte, att hon såg sig tillbaka, med (såsom han tyckte) en skymt af saknad i sitt afskeds leende. Då erinrade han sig plötsligt, hur illa han användt sin tid. Nybörjare, som han var, hade han ej ens underrättat sig om sin nya bekantskaps namn och adress. Vid denna tanke ilade han fram genom hopen, men upphann föremålet för sin efterspaning just i rättan lid, för att se henne instufvad i en vagn och erhålla en fullkomlig öfversigt af mrs. Mivers väldiga dimensioner, då hon följde efter Helena och uppsteg i åkdonst. Då den tunga vagnen (den enda, som fanns att tillgå) sattes i rörelse, föll Percivals blick på gatsoparen, som stod lutad mot sin qvast och nu, tacksim för den ovanliga frikostighet, hvarmed hans tjenst blifvit vedergälld, vidrörde sin söndriga hatt och smålog tungsint emot sin unge gyrnare, KirI ken skärper fintlighoten och lifvar den blyg:; en tanke, värdig den erarnaste, uppsteg nu hos Percival St. John: han skyndade fram till gatsoparen, lade sin hand på hans lappade rock och sade med andan i halsen: Du ser den der vagnen som viker af åt torget; följ efter den — tag reda på, hvar den stannar. Der har du ett pund för besväret — du får ännu ett, om du lyckas. Kom sen till mig och säg, bur det gått. Jag bor i Mo — Curzonstreot! — fort som blixten! Gatsoparen nickade och smågrinade; det var troligen icke första gången ban uträttade ett dylikt uppdrag. Ilan stack af ned åt gatan; och Percival, som följde honsm med lika mycken skydsamhbet, hade den tillfredsställelsen att se honom, då vagnen rullade öfver St. James-square, helt beqvämt placerad på baksätet. ITan, stackars tölp, visste ingenting, kände ingenting rörande motiverna och ändamålet med