Aftonbladet – 28 januari 1847, sida 1

sitt uppdrag. Redlig kärlek eller sjelfvisk last voro för honom ett och detsamma. Han såg blott myntet, ban hade i sin hand och som förbländade hans öga, samt tänkte ytterligare på myntet, han sedan skulle få: Scandit eratas vitiosa naves Cura: nec turmas equitum reliquit.n Det var den Londonska sjelfviskheten — lugn och likgiltig, antingen den gick i oskuldens eller i lastens tjenst. Klockan half elfva satt Percival St. John i sitt rum och gatsoparen stod vid dörren. Rikedom och armod tycktes i värdens och gästens personer ställda ansigte mot ansigie med hvarandrå. Somliga tro, att boningsrummet ota ger ett begrepp om egarens karakt:r; om detta är sant, så skiljd: sig Percivals rum mycket ifrån dem, som unga, rika och förnäma män vanligen bebo. Å ena. sidan röjde det icke denna affektation af öfverlägsen smak, som visar sig i mosaik och lörgyllningar, elter i dessa pittoreska, högkarmiga stolar och -medeltids kuriositet: r, som öfversvämma fåfänga ungkarlars boningar. ÅA andra sidan bade Percivals rum icke den lekande karakter, som utmärkte de mer obildade ynzlngar qui gauwdent equis, och som förråder sig genom taflor, a bildande kapplöpningshästar, ryktbara räfjägar.:, jemte, om Nimrods-naturen råkar vara croiserad med en Lovelans egenskaper, porträtter af dansöser, sentimentala fransyska idealer, med underskrift : xLe Soir, eller La Reveilldger, LFEspoirs, eller L Abandons. Dessa rum had en egen fysionomi, i följd a sin utsökta nätthet och behagliga enkelhet. Sitsgardinerna voro prydda med blommor i lifliga färger: nischerna uppfyllda med böcker: här och der hängde smärre målningar, särdeles. sjöstycken — väl valda och smakfullt placerade. Man skulle kunna säga, att det låg någonting nästan qvinligt fint i denna rena smak