Aftonbladet – 27 januari 1847, sida 2

hålla verkstad, drifva fabriker, idka handel, importera varor 0. s. V. Redan rättigheten att icke blott sjelf uppträda såsom näringsidkare, utan ännu mersg Iden, att dervid begagna sig af hustru soch barns biträde, skall, säger m:n, locka till obetänkta Igiftermål. Vi hafva redan visat, att det icke ensamt är möjligheten att försörja sig, som kommer äktensk.p att slutas, utan att dessa ingås, trots sjeliva nöden och bristen på allarbetsförtjenst. Deremot neka vi ej, att det synes oss som skule rättigheten att blott använda f.miljens medlemmar, men icke annat husfolk, kunna tydas såsom en uppmaning till giftermål, hvilka kanske icke alltid blifva väl betnkta. Dels ef detta skäl och dels då det torde vara omöjligt att handhafva det bud, som säger att blott lamiljens medlemmar få användas uti mannens näring, skulle vi önska att man i stället bestämde, att hvar och en ägde att icke blott sjelf och jemte sin familj idka näring, utan dervid äfven använda till biträden sitt husfo!k till ett inskränkt antal. Visst kan sägas, alt man på detta sätt skall få se landet uppfyldt med verkstäder, men dels lärer förhållandet, trots ett förbud i detta hänseende, så blifva, dels se vi icke några vådor häruti, hvarken för öfverproduktion el!er hvad angår möjligheten för den ensamme arbetaren att konkurrera med sådana verkstäder. Vi öfvergå nu till frågan om hvar och en utan inskränkning bör medgifvas rätt att drifva fabriker samt använa ett större antal arbetare. Man må nu kalia dem handtverkerier, manufakturer eller fabriker. I afseende härå Järer det svårligen kunna nekas, att något skäl finnes för det påstående, att de, genom d.n stora skala hvari de drifvas, kunna undersälja enskilda arbetare, som disponera mindre penningar och medel, samt att verkligen ett visst äfventyr finnes att de mindre näringsidkarne icke kunna uthärda täflan med dessa stora abriker. Fråga är likväl, om de:na fara icke kan förebyggas på annat sätt, än att fabrikerna upphälvas eller till sitt antal särde!es inckränkas, hvilket för öfrigt vore ett lika oklokt som omöjligt tilltag. Först förekommer, att åtskilliga varor lära vara af den beskaffenhet, att endast på en sidan stor arbetsinrättning kunna förfärdigas. Hved dem beträffar, kan naturligtvis fråga ej blifva om något lörbud för anläggningen af för deras tillverkning beräknade fabriker. Men andra sådana, hvilkas tillverkningar lika väl kunna beredas af ett fålal arbetare, skall man väl tillsluta dem? Åtminstone i vårt land, der de stora kapitalerna icke just stå industrien tll buds, synes man för dessa stora anläggningar kunna stilla sin oro, men! vill man aiböja de möliga vådorna af fabri-! kernas öfvermäktiga konkurrens, så kunde ett! medel dertill finnas i en efter de befarade vå dorna lämpad högre beskattning för hvarje arbetare, som utöfver ett visst minimiantat användes af fabrikanten. Stadgades då tillika, att) en sådan beskattning komme fabriksarbetarne! till godo, så hade man på ganska enkel väg åstadkommit hvad de, som nu orda om arbetets organisation, åsyfta, och skulie måhända på detta sält aldrabäöst lyckas att förebygga alla kommunistiska upptåg. i Vi kunne härvid ieke underlåta att citera ett par faktiska förhållanden, som äro mycket upplysande i näringsfrihetsfrågan. Uti en del af södra Tyskland tillverkas som man vet en oerhörd massa barnleksaker af alla slag, hvilka säljas ej allenast inom Tyskland sjelf, utan äfven gå till Ryssland, Sverige, England och flera andra länder. Dessa leksaker hafva på inköpsorten ett ganska lågt pris och tillverkarne hafva deref en ringa arbetsförtjenst. Men i det hela inflyta likväl för dessa produkter millioner riksdaler årligen och många tusenfamiljer lefva deraf, hvilka alls icke kunde existera, om tillverkningere vore lagd under skrå. Likaså tillverkas i medlersta Tyskland, Gotha, Erfurt, Eisenach m. fi. städer, en massa al skoarbeten, hvilka, i följd af sitt billiga pris, gå öfver hela Tyskland, samt exporteras till Italien och Amerika. Ett stort antal familjer berga sig anständigt på dessa tillverkning r, som i första hand lemnas till köpmän, hyvil Ika sedan HA dem. SER NS LA mr — kad En jr mh Hamburg sorpost, som skuile komma i går, uteblef, såsom vi finne af i dag