Aftonbladet – 27 januari 1847, sida 2

— ——— Nn john!s Dermed upplyfte hon sin paraply i vrisontel riktning, sköt undan två statsskrifvan re, som stodo framför henne, snodde rundt omring den lilla mannen will venster, hvilken! herrar skrifvare på en gång undfägnade med! benämningen oxe, och dref honom, såsom wva; rande den hvassaste och smalaste kil, hom för ögomblicket hade till hands, genom en tät klun-ga af vid pass elt halft dussin gaphalsar, under det hon sjelf följde den ofrivilligt framträngande mannen i spåren, alit under trotsiga blickar på de missnöjde, och sålunda lyckades bana sig väg till det ställe, der den unge mannen stod, som bon hade upptäckt. Den ärelystne drömmaren — ty det var han, som sålunda blifvit upptäckt och oroad — såg litet förlägen ut, när den manhaftiga damen vidrörde honom med sin paraply och sade: Jag vill fråga, är det inte bra obeskedligt? Ni skickade bud, att ni inte hade tid att följa med oss ut och se lumination, och nu står m här lifslefvandel, Jag trodde inte, då ni skref till mig, att —e Åb, prat! afbröt den kaxiga qvinnan, med en betydelsefull, godlynt skakning på hufvudet — jag begriper nog schosen; säg sanningen bara; det är en dålig gentleman, som skäms att tala ur skägget. Ni är en vildbasare, John Ardworth — ja, det är ni! ni går och titlar efter vackra ansigten — ja, det gör ni — det gör ni — ha, ha, hal nå, det är mycket naturligt! Så gjorde ni också förr i verlden — gjorde ni inte, m:r Mivers — eler hur? En karl måste ju vara karl — karlar äro alltid karlar, och min tanke är, att de alltid skola så blil, Med denna visa förutsägelse, vände sig frun till m:r Mivers, som vid delta tilltal, e, ut:n svårighet, frigjorde sin baka ur vecken af den stora ytterhalsduken, stack upp sitt lilla ansiglte loch sade med klen och späd röst: Ja, fört