Aftonbladet – 27 januari 1847, sida 2

han dunkelt sett förut — en syn, han haft il lrömmen, och som nu blef verklighet. Det var icke blotta skönheten i detta an igte, som fång-lade hans öga och kom hans hjerta att klappa fortare — det var snarare den namnlösa och oförklarliga sympati, som skapar kärleken vid första ögonkastet: — ett slags inre drift och instinkt, som anträffas hos den trögaste, så väl som hos den lifligaste — hos det skarpsinnigaste förstånd, så väl som hos den eldigaste fantasi. Den flärdlöse Cobbet, då han såg utanför stugudörren, sysselsatt med den simplaste af alla husliga sysslor, den flicka, om hvilken ban yttrade: Denna flicka skall bli min hustrus; och Dante, när han för första gången blef förtjust vid åsyncn af Bearice, äro båda Jika sanna bevis för deh allmänna erfarenheten: a t den kärlek, som tränger djupast ned i hjertat, kommir vid första anblicken; den nedströmmar plötsligen öfver oss ur skyn — en blixtstråle — en uppenbarelse ansigte mot ansigte i virt öde. Ingenting poctiskt fanns i stället eller omgifningen, ännu mindre i sällskapet, som åtföljde den sköna varelsen, då hon väckte den sorglöse ynglingens jungfruliga bjerta; hon stödde sig på armen af on bastant, rödblommig matrona i en mörkbrun lifrock, som på andra sidan var flankerad af en ganska kort och ganska spenslig man, med ett ganska litet ansigte, hvars nedre del var insvept i cn ofantlig y!lterbalsduk. Förutom dessa två påhäng bar den Ikarlavulna damen dertill i händerna en paraply, en korg och elt par underskor. Midt under den egna, för honom främmande insla, som Percivals öga öfverförde till hans I hjera, träffades hans öra på elt obehagligt sätt af den kraftulla matronans högljudda, hvassa och skarpa röst: Bevara mig, är det icke John Ardworth; hvem skulle trott det! Nå, John — hör då,