Aftonbladet – 26 januari 1847, sida 3

en son, sade Varney, skrattande; men stannar ert tycke för könet vid henne ensam ? Ja, i det närmaste, skulle jag tro. Ni vet, att min mormor nu är död. Men det der är verkligen något, som förtjenar att se. Percival pekade dervid, nästan med ett barns förtjusning, på en trakt, som var mera briljant illuminerad, än omgifningen. När ni kommer till myndig ålder, så skall ni visst låta hänga färgade lampor i alla cedrarna vid Laughton. Ah, ni får lof att bjuda mig dit, en af dagarm. Jag skulle bra gerna vilja återse den gamla egendomen.n Ni var aldrig der under min salig fars tid, tyckte jag, ni sade? Ne;, aldrig. Men ni kände ju honom? Ganska obetydligt. Har ni aldrig sett min mor?, Nej; men hon tyckes utöfva ett sådant inflytande öfver er, alt hon helt visst måtte vara ett ganska öfverlägset fruntrmmer — något stolt förmodar jag. v Stolt — nej; jag menar, icke egentligen stolt, ty hon är mycket ödmjuk till sinnes och ganska vänlig. Men likväl — Men likväl — ni tvekar — hon skulle kanske ej tycka om, att man sett er spalsera på Piccadilly i sällskap med Gabriel Varney, naturlig son till gamla Sir Miles bibliotekarie, — Gabriel Varney, målaren — Gabriel Varney, äfventyraren! Så länge Gabriel Varney är en man utan fläck på sin karakter och heder, skall min mor endast med nöje se, att jag är bekant med en talangfull och bildad person, hans härkomst måtte vara hurudan som helst. Men min mor skulle bli ledsen, om hon visste, att jag vore god vän, om det än vore med en Bourbon eller Rafae!, den förste i rang eller förste i snille, i händelse antingen fursten eller konstnären hade förlorat eller ens fläckat sitt sköldemärke såsom man af heder. Med ett ord, hon är ganska grannlaga i frågan om ära och samvete — annat bekymrar hon sig ej omp ,Hmi Varney lutade sig ned, liksom för alt se efter, om hans stöfler bli vit smutsiga, ech