Aftonbladet – 26 januari 1847, sida 1

EE SRA ERNER SR bete och omtanka förtjenade, skulle blifva dubbelt drygare, än det hon som allmosa emottog; jag lemnade dem sticksöm och lofvade att tili en början förhöja arbetslönen. Ser jag at de vilja arbeta, skall jag nog försöka bålla dem med arbete. Med alla våra vänner och bekanta ha vi talat och tala, ty ihärdigbet är i detta, som så många andra fall nödvändig för att kunna undanrödja alla de hinder, som hos många mött oss. Somliga ha tyckt det vara en alldeles omöjlig sak, att verka något godt, då man cj ständigt kan ha:va barnet under sina ögon. Och, jag !år riktigt bekänna, att jag varit grufligt plågad af den tankan, att det goda jag sökt inplanta, då jag varit der eller haft barnen hos mig, sedan i deras hem på allt vis motverkats af onda ord och elaka efterdömen. Men då denna min ångest lagt sig, har jag kommit till den tröstande öfvertygelsen, att Gud ej skall låta alla mina bemödanden fåfinga varda, utan alt något ord, någon förmaning tll det goda måtte stanna i barnasinnet och bära frukt. Andra åter hafva beklagat sig öfver, att de äro så öfverhopade af olycklige, som söka silt bröd vid deras dörrar, att de ej kunna utvälja någon serskild, men de som ej kunna bidraga med kläder och föda, hafva ändock något annat, väsendtligare alt göra, nemligen att gifva den fattigas själ en bättre omklädnad. Merniskan kan endast arbeta, och detta är henncs pligt, Gud är den enda som kan välsigna cch giva framgång åt hennes bemödanden., Ett annat bre! från en ung landsmanninna innehåller följande: — — Om min lilla skyddiing har jag endast att säga det bon vankar till mig ibland för att läsa upp sin kateckeslexa samt sy under min uppsigt en stund. Jag förespeglar henne ofta hur roligt det skall bli då hon sjelf kan förtjena något alt sätta m i sparbanken, för hvilket hon liksom hennes mor visar mycket intresse, så att jag emottagit af henne en 48skilling att insätta i år. Detta har glädt mig, emedan jag funnit att familjen uppvaknat nigot ur den djupa Iiknöjdhet, som ytterlig nöd alstrar. Gi:ve Gud att iden måtte gå fram. Jag misströstar ej härom, ty många ha varmt omfattat den, men Rom byggdes ej på en dag!a Ett tredje berättar: Våra små flickor äro af faltiga och dåliga, nästan lastbara föräldrar — men min, en 3-årig har af naturen fålt elt utmärkt godt (örstånd och möter mig med serdeles förtroend2 och kärlek. Hon skall först i vår böra att läsa och min omtanka för henne har hittills blott bestått i alt gifva små presenter och genom goda ord och ömhet vänja hennes bjerta att sluta sig till mig. Efter det önskas att jag skall yttra mig i denna vår gemensamma sak, så iår jag nämna att det vore önskvärdt om man kunde göra begripligt det företaget icke är förknippadt med några utgifter eller någon kostnad, utan att det hufvudsakligen är den fattiges själ man skall taga vård om, oe att man ingalunda vill träda föräldrarnas pigt.r för nära (ett kryphål som en och annnan begagnat) utan att de mindre bemedlade kunna äfven i sin mohn gagna och ingå i förbundet — och att den själens vård hvarom här är fråga, just går ut på att helga oom ännu fastare ti!lknyta alla naturens och kärlekens band inom familjen. Detta bar väl hvar och en tänkande längesen inselt, men jag nämner det blott på det man må inse hvilka stötestenar, som legat i min väg. En af mina vänner berättade för en tid sedan att hon antagit sig en stackars cländig flick2, som hon flera gånger på gatorna observerat såsom serdeles wvanartig. Man hade i början mycken möda att få tala med henne, ty hon fruktade att man ville straffa henne för hennes oarter. Men då man slutligen 1yckades häri, och er:or hvar barnet var hemm2, -uppsöktes föreståndaren för skolan i hopp att få flickan dit. Han svarade att hon varit der