Aftonbladet – 26 januari 1847, sida 1

kens kröning stod i nära samband med denvigliga, ännu oafgjorda åtgärd, som vid den tiden bildade en föreningslänk emellan folket och konungen, och emot begge satte i harnesk, om icke den verkliga aristokratien, åtminstone den afdelning af parlamentet, som konstitutionen erkänner för dess representant. Utanför kyrkan syntes blott en enda tät massa. Ialla hus voro altaner och fönster fyllda med menniskor, så att det hela liknade en ofantlig teater. Uppåt den långa passagen till Whitehall böljade denna ofantliga massa af åskådare, man kallar folket, och synkretsen deråt begränsades af den plats, der Carl I från palatset hade trädt ut på schavatten. Ceremonien var slut; processionen hade långsamt tågat förbi, de sista hurraropen bortdötit, och, sedan den sammanträngda folkmasscn en stund gapat på talaren Hunt, som hade klängt upp på jernstaketet vid Westminster Ifall, för alt visa sin välmående figur i hofdrägt, d lade den sig i stora hopar eller långa kolonner, och skyndade att undkomma den regnskur, som helt jolägligt började falla. I I den del at Lordon, som kan sägas utgira gränsen emellan dess nya och gamla verld, och lgenom hvilken man å ena sidan kommer till I Wes!minster, eller genom den ingång till Strand, som leder utefter ändlösa rader af bodar, hvilka blifvit uppbyggda, dör f.miljerna Salisburys och Ex-sters, Buckinghams cch Southamptons pailatser fordom stått, till den inra del af Ciy, som blfvit byggd kring ,Towerns, äldsta padates, — medin men å andra sidan kommer till den sristokrati ns, vetenskapernas, konsternas och modets nya stad, som omfattar den f.rdna ijagtparken Marylebone och de fordom säfboväxla vattnen vid Pimlico — vid denna föga -jansedda gräns (tvärgaten från Operahuset, vid nedre ändan af Haymarket, till början af Charing Cross) stod en person, hvars missnöjda