Aftonbladet – 26 januari 1847, sida 1

ippsyn på ett eget säll stack af emot d gens ulmänna glädje och liflighet. Denna person, sode läsare, — denne surmulne, grälige, missvöjde person, — var cckså en konung i sitt ke. Ingen kunde bestrida henom det. Hen ruktade ingen upprorsmakare; inga reformer oroade honom, han styrde utan ministrar. Redskap hade han väl; men när de vero utnötta, ersatte han dem med nya, utan alt behöfva offra hvarken pensioner eller suckar åt de gamla. Hen lefde väl ef pålagor; men de voro frivillig, och de till hans civillista anslagna medel nflö!o, utan alt b:svör doröfser anfördes. Icke dess mindre var denne person för innevarande lag, icke afsatt, men suspenderad. Han var usidosatt, förgäten; ingenting skilide honcm från ien öfriga hopen. Fikt Titus, hade han förloat en dag; bin h. de måst låta sitt cmbete igga nuder. Deine person var gatsoparen, som völl öfvergångsstöllet på gatan rent. Det var ett original Han ver i blomman uf sn ungdomsålder, men han bar en gammal nans hufvud på unga skuldror. Hans hår var ängt, tunt och i förtd up: blandsdt med gråa stråns hons ansigte var blekt och hade djupa skrynk!or, de ihålga ögonon stirrade, kalla och halft vettlösa, fram under d; nedliggande och buskiga ögonbrynen. Hans kroppsbyggnad var på cn gång klen och kluinpig, och de smala skulgrorna krökta, emedan de beständigt höllos iutdo framåt. Det var en person, som man icke lätt glömde, om man en gång hade sett honom, cch hvars åsyn gjorde ett ebestämdt, plågsemt intryck. Hars sätt var ödmjukt, men icke krypande; röst n klagand, men ulan pahos. Hela hans väs nde bar en stämpel af torr, opassionarad slöhet, fastän det stundom qvicknade tll ett slags lysten sclughet. Ingen hade någen kännedom om denna persons härkomst. Han hade blifvit uppfödd genom en främlings barmhertighet, framlefvat sin bara