Aftonbladet – 25 januari 1847, sida 3

Britskan stannade. Betjenten, som, der ha suttit, på den höga kuskbocken, utsatt för en gelska klimatets genomträngande luft, hade sam kat på sig dam för det närvarande och en rheu matism för kommande dagar, hoppade ned oc! öppnade vagnsdörren. . Härifrån är bästa utsigten, sir — liten smul: till höger. Percival St. John lade bort sin bok (ett banc resebeskrifningar), hvisslade åt en rapphönshund som sof bredvid honom, och hoppade qvickt w åkdonet. Lätt var den unge mannens gång och glädtigt var hundens skall, då han från väger uppjagade en skrämd sparf, som svingade sig högt upp mot skyn. Begge, såväl ynglingen som hunden, voro naturens älsklingar. Man behöfde blott kasta en blick på Percival St. John, för att genast finna, att han icke tillhörde den arbetande klassen. Den säkra gången vittnade om förtroende till verldens vänliga småleende; inga bekymmer för morgondagen fördunklade det djerfva ögat eller blekte den friska blomman på kinden. Han var af medelmåttig längd; hans smärta figur tycktes ännu icke hafva ernått sin fulla utveckling; det mörknande skäggfjunet blott skuggade en något solbränd, men af naturen vacker kind, kring hvilken kolsvarta lockar lekte för den friska vinden, och i hela hans väsende låg en lycklig ungdoms outsägliga behag. Han såg knappt ut att vara sexton iår. fastän han var fyra år äldre. Hade icke hans gång varit så fast, dock utan att vara tvungen, hade icke i hans fritt spelande ögon varit stämplade af så mycken frimodighet, skulle man nästan kunnst taga honom för en till karl förklädd flicka, icke till följe af någon qvinlighet i dragen, utan till följe af hans ungdomsfriska, blomstrande utseende och hans synbara obekantskap med den fullt utbildade mannens bekymmer och synder. Aldrig har en skönare anblick af en ren och oförderfvad yngling, som med glada och lofvande utsigter, träder ut i lifvet, hos den halft afundäånde, halft medlidsamma ålderdomen väckt ett behagligare, om än vemodigt, deltagande.