Aftonbladet – 25 januari 1847, sida 3

gar skulle komma tillbaka och hemta det sami aflägsnade sig derifrån. Den gamla gick fram för att taga vara på godset. Hon öppnade knytet och bland trasorna lig ett litet vanskapligt barn. Huflvudet var oformligt stort, benen små. vissnade och uppdragna till bröstet, ryggkotorna böjda och fingrarna indragna. Den gamls qvinnan stod ett ögonblick villrådig, tog derefter barnet och gick ut för att söka en läkare. De som mötte den gamla bleka, stapplande gummen med det späda barnet på sina armar, sågo undrande på dem båda. Läkaren tillrådde henne att dagligen bada barnet, frottera alla dess leder med sprit, giva det stark, sund och närande föda samt god skötsel och vård!... Den fattiga enkan gjorde så! I sex veckor badade hon det främmande barnet dagligen (ty modren kom aldrig tillbaka — det var under choleratiden och hon hade säkert dött, trodde enkan), tiggde sprit och frotterade det, tiggde mat och kläder, utan att dock den ringaste förbättring yppade sig. Då såg Gud i nåd till den gamla, fromma qvinnan; ty från den tiden började barnet synbart förbättras. Det: är nu ungefär tolf år sedan, och den lille fostergossen bär hvarje dag fattigsoppa med bröd till sin gamla fostermoder. Man ser honom ofta med sin kruka i handen springa mellan fattighuset och sitt hem. Det är en liten gladlynt, frisk, välklädd gosse, fastän ovanligt liten till växten, likväl utan alla kroppslyten. Han går i fattigskolan och den gamla älskar honom såsom sin ögonsten. Se der bur även den fattige kan blifva en skyddssyster! Ett bref, också från en prestman i landsorten innehåller: I följd af artikeln i Aftonbladet om skyddssyskon örbundet, hade min hustru och jag beslutat att till en början försöka taga en skyddssyster till vår lilla dotter. Valet är ännu ej gjort, men hvälfver sig mellan tvenne små tor parebarn ungeär jemniåriga med vår lilla ficka. Den ideen, att barn vid sin nattvardsgång, såsom ett kärleksbevis, skulle utvälja sig skyddssyskon, kan jag ej annat än gilla. 2:ne af mina barn äro i ir vid detta märkliga tidskite. Att så väl de som några af de förmögnare nattvardsbarnen skola välja sig skyddssyskon hoppas jag. Annu är det härstädes så nytt, att vi endast talat derom, utan att jag kan uppgifva resultatet deraf; men med Guds hjelp skola vi söka att väcka och underbålla denna sköna ide, såsom på en gång sannt kristlig och i alla afseenden nyttig och välgörande. Gud gifve åt den sin framgång och välsignelse! Annu en andans man, som varmt och verksamt omfattat ideen, utlåter sig derom: — — — — Men den anspråkslösa skyddssyskons-iden påkallar åtminstone icke för sin framgång vidlyftiga anstalter, än mindre särskilda byggnader, hkvartill fordras enorma sammanskotter, kassaförvaltningar, tjenstemän vid inrätlningar m. m., utan hvarje ömmande och kristligt sinnad menniska får gå sin egen väg, hindrad eller jagad af ingen, väljer sjelf föremålet för sin omvårdnad och blir ett, om också ringa jordens sädeskorn på sin lilla punkt. — Att många sådana sädeskorn, ja, i rikaste mått, må blifva utsådda, önskar visserligen menniskovännen; men finner dock till tröst och uppmuntran att hvart och elt gör nytta åtminstone ler det faHer. Äfven det vidsträcktaste sädesält består af enskilda strån, och den som icke var ett stort herregårdsgärde att beså och skörla, får hacka upp små, s. k. fälleplåtar meljan stenar och buskar, sköta dem väl och hemta upp hvad som vankas, utan knot öfver sin, emförelsevis ringa skörd, ty kostnaden och isken hafva icke heller varit stora. Det låter utminstone icke bestrida sig, att de stackars små, som redan under namn af skyddssyskon, opl:fvit antagne och omhuldade af bättre lottade! nedmenniskor, äro i ett gynsammare förhållanle både andligen och lekamligen än förut, och letta är, tills ytterligare bevisning för sakens luglighet, nog. Mina barn och de få inom min församling för öfrigt, som satt sin hand till plosen, ämna åtminstone icke släppa den. — — En filantrop i landsorten skrifver: Jag vet nu bestämdt huru som mina fyra ildsta döttrar utsett hvar sin skyddling bland: le fattigaste barnen, och är öfvertygad att deRR LL i EAT An reR—E—— Lr — I