Aftonbladet – 25 januari 1847, sida 3

del beröfvar mig bruket af mina lemmar. Under sådana förhållarden är det så mycket naturligare, att jag vänder mig till den-endyslägting, som återstår mig. Min resa till England har så uttömt mina krafter, och all rörelse är mig så plågsam, att jag nödgas bedja er om ursäkt, för det jag icke sjelf kommer och hämtar min systerdotter. Jag gör mig förvissad, att ert goda hjerta skall förmå er att skänka mig trösten af hennes sällskap, så fort ni kan på något passande sätt anstalta om hennes afresa. Under anhållan, alt ni på mina vägnar ville-försäkra Helena om ett emottagande, sådant jag är-skyldig min systers barn, och orolig afvaktazrde ert svar, förblifver jag er ödmjuka tjenarinna, Lucretia Dalibard. P, S. — Jag-vågar knappt begära, att ni sjelf ville ledsaga Helena till staden; men det vore mig en glädje, om andra anledningar kunde beveka er att företaga resan och jag sålunda finge nöjet att återse er. Förutom närm:re underrättelser om min salig syster, som ni torde kunna lemna mig, ville jag gerna veta något om hennes slägting, mr. Ardworth, hvilken jag för många år sedan mycket intresserade mig för, och som, enligt hvad jag nylig n erh lit kuriskap om, lemnat i er vård ett litet barn, som anses för hans son. Jag, som så länge varit borta från England, har naturligtvis mycket, som jag behöfver få veta; och grafstenarne säga oss så litet om de döda! Medan pastorn begrundar innehållet af detta lika ovälkomna som oväntade bref — medan Helena, likt Ceres dotter, när underverldens beherrskare nalkades henne, under det hon plockade blommor, icka anande den förestående olycksfulla vändningen i hennes öd, — medan Helena ännu lutar sig ned öfver den af blyga violer doftande marken, vände vi oss åt ett annat håll, dit d.n nya generationen likaledes nbjuder vår blick, och göre vår första bekantskap med tvenne p rsoner, hvilkas öden äro nflätade i fortgången af vår berättelse. ———L