Aftonbladet – 23 januari 1847, sida 3

härstädes för 8 år sedan, samt en yngre bror aktör som ännu lefyver. Emilie Högqvist sjelf föddes: der (29 April 1812. Hon ingick år 4822 vid Kongl teaterns ballettskola. Det var vid denna tid hr Selinder, sjelf då Jännu helt ung, inrättade den ännu ej glömda barnteatern vid Oxtorget; ehuru här ofta mera lckt: än spelades, och en öfverdrifven frihet torde hända stundom vände behaget ryggen, påminner sig dock lännu mången med nöje den långa, smärta tärnan med det skälmska, spelande ögat, på hvars barnsliga sjelfsvåld gracerna redan då fästat sina luftiga vingar; det låg redan då ihennes väsende något, som lät en djupare blick ana den högre ande, som slumrade i barnets bröst. År 4826 lemnade hon balletten, för att engageras vid teaterdirektören n. v. hefsekreteraren Berggrens trupp; under denna tid uppträdde hon på åtskilliga af Sveriges landsorts-teatrar, och Stockholm påmindes ofta om den älskvärda balletteleven af det bifall, som öfverallt mottog henne. Hon lemnade hr Berggrens trupp år 4828 och återvände till hufvudstaden; här antog d. v. dircktören för Konungens spektakler, grefye Puke, henne såsom aktris vid den Kongl. teatern. Hon debuterade den 40 Okt. ofvannämnde år i Lottas röle i Brodertvisten af Kotzebue, och man fästade sig Iredan då vid den gryende talangen. Den Svenska ;scenen stod då .i full blomma; namn, sådana som: fruarna Torslow, Eriksson och Fröslind glänste på repertoiren. Som när i en rik blomstergård en blyg lilja i tyst ödmjukhet utvecklar sin skära krona, dold i kretsen af prunkande georginer, och står obeI märkt och glömd af vandrarens öga, så sattes ock den unga, uppåtsträfvande konstnären i skuggan af den glans, som den redan utvecklade, fullmognade talangen då kring sig spridde. Naturen hade ock, ehuru den för öfrigt så kärleksfullt omhuldat henne, hämnats denna sin frikostighet genom en organ, som genom sin svaghet och ett visst skärande ljud inverkade obehagligt på åhöraren. Ingen maktpåliggande röle gafs sålunda åt den unga skådespelerskan. Den första af någon betydenhet, som tilldelades henne, var år 4899 i Spionen, der hon vann ett allmänt bifall. År 4831 den 8 Dec. gafs här Wallensteins död för första gången. Fru Eriksson, i Theklas röle förtjuste då, såsom alltid. Men ett illamående nödgade henne en afton att afstå från denna röle, den gafs då åt Emilie Högqvist. Det var ett svårt prof — att fylla den plats, en fru Eriksson lemnat, är blott en ej vanlig förmåga beskärdt. Med orolig, spänd nyfikenhet väntade publiken sin nya Thekla; hon kom och oron tystnade, nyfikenheten blef intresse och med den lifligaste beundrans gärd ur hvarje åskådares blick återgaf hon, den 49:åriga, en af Schillers skönaste skapelser. Samma orsak, med samma ärofulla påföljd, tilldelade henne år 4833 Kejsarinnans röle i Herrman von Unna. Numera syntes hos teaterns direktion hvarje tyckan vara häfd, och hvilken röle, af hvad vigt som helst, tycktes ej mera vara för stor. för hennes krafter. År 48534 vid spelårets slut afgingo från den Kgl. teatern fruarna Torslow och Eriksson. Med ansträngningar, sådana endast den sanna kärleken till konsten kan pålägga sig, hade Emilie Högqvist under den föregående tiden alltmera uppodlat sin rika natur. Till och med det mindre behagliga uti sin organ hade hon förstått besegra, och hade hennes bildning ock här nått sitt mål, skulle hon likväl alltid blifvit en prydnad för vår scen; men — alltmer höjde den inneboende anden på de ännu halfbundna vingarna och allt lifligare blef hennes längtan att få skåda, hvad Europa egde störst och ryktbarast i den sceniska konstens verld. Mademoiselle Mars namn flög ännu kring vår verldsdel, och att se och att studera henne blef målet för den resa, hon om sommaren nämnde år företog till Paris; äfven London besökte hon under samma tid: Hon återvände till fåderneslandet i Sept: samma år. I hvarje verkligt konstnärs-snilles bröst ligger konstens ande fullväxt. — Men han slumrar, den himmelska gästen, och skall under: menniskans hela lefnad göra det, om hon ej träffar den trollstaf, som kallar den slumrande till lif. Men en gång. väckt. visar han sig ock i samma ögonblick i hela glansen af sin gudaprakt och skakar för den förvånade mängden sina guldskimrande vingar. Emilie Högqvist fann, i åskådandet af Europas största skådespelare den trollstaf, som väckte till fullt lif hennes egen ännu drömmande ande. Då portarna med 4834 års höst åter öppnades till 3:dje Gustafs sångartempel och Emilie Högqvist åter uppträdde på scenen, låg det både förvåning och beundran i de blickar, hvarmed åskådaren följde den sköna skådespelerskan. Det låg något så på en gång fulländadt och naturligt i hennes väsen, och det magnifika, det smakfullt utsökta i hennes yttre var i en så harmonisk öfverensstämmelse förenadt med det ädla, det sanna i hennes spel. Det var nu hennes samtida beundrare började att kring hennes namn fläta den krona, hvilken med tårar begjuten, den nu nedlägger på hennes graf. Under detta spelår uppträdde hon i flera af sina mest lysande röler, Aj dala on hkamvafce förnölelse: han är hloek och)