Aftonbladet – 23 januari 1847, sida 3

sanima skildtvaktsgång fram och tillbaka, för att blicka in genom fönstret i cafeet, och hennes ögon dröjde då alltid vid en gestalt, som salt ski!d ifrån de öfriga. Andtligen klappade hennes puls snabbare, och de tåliga läpparna logo hemskt. Gestalten hade stigit upp, för att aflägsna sig. En man kom ut och gick hastigt framåt gatan; qvinnan närmade sig, och, då mannen stod under lyktan, som svängde sig uppöfver, kände han sin arm vidröras; qvinnan stod vid hans sida och såg honom stadigt i ansigtet. Ni ir Pierre Guillot, Bretagnaren, George Cadoudals vän. Vill ni bli hans hämnare? Chouanens första rörelse var att föra handen. barmen, och någonting, som hans jernfingrar omslöto, blänkte i lyktskenet. Qsinnans röst och hållnng tryggade honom, och han svarade hastigt: Jag är den ri söker, och jag lefver blott för att hämnas. Läs då och handla, svarade qvinnan i det hon stack ett papper i hans hand. ——-—-— —— —— — — På Laughton — der hvilar lilla barnet vid sin fagra moders bröst, fadren silter bredvid, och far och mor disputera lifligt derom, huruvida den slumrande Nillas milda, rundade drag mera likna fadrens eiler modrens. 1 det röda huset, nära torget, är liftig rörelse. Willam ir hemkommen tidigare än vanligt. Under de trenne sista timmarna har Susanna trenne gånger sprungit genom alla rummen. Man och hustru sitta nu vid fönstret. De goda Fieldens, med en vagn full af barn, väntas hvarje ögonblick på ett besök, som kommer att räcka minst en vecka. På cafeet i Boulevard du Temple sitta chouanen Pierre Guillot och en annan af det bandithand, som George Cadoudal hade samlat i Paris. Det ligger ett uttryck af tillredsställelse i Guillots ansigte; hin har en gladare blick än vanligt och på läpparna hvilar ett sjelibelåtet leende. Han hviskar sakta med sin vin, under uppehållen i spisningen, hvilken angelägna funktion han förrättar med en hungrig menniskas hjertliga matlust. Men hans vin tyckes