Aftonbladet – 19 januari 1847, sida 3

j vi här den lilla inadvertensen, att sjunde tonen öfvera! . benämnes septima, då alla de öfriga tonstegen, ut: latinsk ändelse, helt enkelt kallas prim, sekun -Iters, qvart, 0. s. v. Detta är dock en småsak). accordsystemet upptagas alla tonarternas accorde följaktligen äfven molltonarternas, hvilka merende I förefalla nybörjaren så dunklå och svårfattliga, oc derföre förtjena en uppmärksamhet i framställnii gar, som läromästare ej alltid beskära dem. I de förevarande läroboken hade det icke skadat, Oo författaren i en not angifvit betydelsen af de sif ror, som här och der läsas bredvid accorderna. At de skola utvisa intervallerna, räknade från grund basen (accordens ursprungliga prim), är visserlige lätt att se; men fördelen deraf hade bort påpekas helst detta beräkninvgssätt skiljer sig från det mer allmänt brukliga, ehuru det är betydligt enklare ocI lättare. Andra afdelningen behandlar Stämmföringen Förf. har här berömligt redt sig ur svårigheten at på en gång vara kort, men ändå tydlig och så fullständig, som behöfdes. Den högst invecklade lärar om stämmornas rätta gång är koncentrerad i tvennt hufvudreglor; och dessa förklaras genom upplysande exempel. Sista afdelningen, Accompagnementsläran, synes vara den bäst lyckade. De begagnade choralerne, båda i dur och moll, äro på flere sätt harmoniserade. Kapitlen om cadenzerna, modulationen, förehållningen, genomgående noter och rätta accentuationen, äro affattade med en klarhet och korcision påfallande för hvar och en, som kastat en blick i de vidlyftiga lärda verken öfver dessa ämnen. De begge här till exempel valda sånger, den ena af prof. Drake, den andra harmoniserad af författaren, äro vackra och trefiiga småstycken, med en harmonisk behandling, som förtjenar uppmärksammas. Vi lemna derhän, om icke några antydningar bort medfölja om den s. k. Musikaliska Periodbyggnaden. Det skadar emellertid icke, att dilettanten r börja med att lära sig skrifva accompagnement till gifna melodier, innan han går att sjelf bilda egna. Om en ny upplaga ifrågakommer, kunde ju några vinkar om periodbyggnaden inflyta. Det här afhandlade innefattar emellertid de vigtigaste och väsendtligaste grunderna, skickligt framställda. Hvad som, på det hela taget, måste göra denna bok sanska användbar, är, att förf. bibehållit de brukliga ermini technici. Fördelen är, att om dilettanten ortsätter silt studium hos någon annan auktor, förryllas han då icke af konstord, som beteckna samna sak med andra namn. Visserligen skulle vi kunna framställa en och anran anmärkning, såsom: att der det i 37 8 I aflelningen talas om profana melodier, hade en fullländigare definition på dem ej varit olämplig: sid. 57 (mot slutet) borde hafva stått utsatt, att discanens e är vexelnot, och basens e en väsendtlig harnonisk not: några rader längre ned säges, att c ifven kan anses som en förehållning, hvilket väl ej varit författarens mening, då en förehbållnings prevaration måste i tid vara minst lika lång med sjelfa förehållningen; — men dessa anmärkningar beyda i sig sjelft föga. Arbetets värde i det hela itsordas, utom af innehållet, äfven ganska fördelktigt af stilen och tonen, hvilka tillkännagifva en han med vana att undervisa och som med lätthet ttrycker sig. —-—M— WASETETESEDEENESE EES