Aftonbladet – 19 januari 1847, sida 3

täcka könet, slängde han den rakt åt modellen som stod och knöt näfven åt honom. Ett skri ett fall och ett gällt qvitler ifrån buren, son kastades ända fram till spiseln, förkunnade, at kastvapnet gjort verkan. Gabriel afbidade e den sannolika påföljden: i blinken var han ner på gatan. Det här duger icke, mumlade han för sit sjelf; här är ingenting att få. Den galne, försupne dagdrifvaren! af honom är ingenting ati vänta. Min far är visst grufligt elak, men han kommer nog att göra lycka i verlden. Hm! om jag bara vore honom vuxen — men hvarföre icke? Jag är modig; det är icke han Faran har ock sitt nöje. Med dessa tankar ställde han sin väg till Dalibards boning. Hans far var hemma. Olivier Dalibards rum, ehuru hyrda och belägna vid en gala, som ej var på modet, hade nu ett utseende af förfining, till och med elegans, som kontrasterade både med osnyggheten i den boning, Gabriel nyss hade lemnat, och tarfligheten på de ställen, der Dalibard förut bott i London. Förändringen syntes utvisa, att Provencalen redan kommit sig något upp i verlden. Sanningen att säga, märkte man också lltid, äfven under lyckans lägsta ebb, i det yttre hos den affekterade Robespierres f. d. vän, denna snygghet och. noggranna regelmessighet, som tillhör dem, för hvilka ordning och metod blifvit till en vana — egenskaper, som åt sjelfva armodet förläna en viss värdighet. När rummet och dess ägare mötte Gabriels öga, hvaruppå allt yttre utöfvade ett starkt inflytande, ihågkom den otacksamme ynglingen, utan annan