Aftonbladet – 19 januari 1847, sida 3

LITTERATUR. Kort och lättfattlig Harmonilära för Dilettan ter, utarbetad med hufvudsakligt afscend på theorien om aceompagnementet. En Hand bok för dem, som önska, att till en melod kunna sätta ett enkelt och regelmessigt ac compagnement; af J. Leon. Hötjer; Stockholr hos 4. Mirsch. Norstedt Söner, 86 sidd 0:0 å 32 sk. bko. Alt författare äfven hos oss börja behand! vetenskapliga ämnen på ett sådant sätt, att de Jolirde deraf blir i stånd alt taga kännedom ti! Iden grad, som för honom är möjligt, nyttig och angenämt, är ett ganska godt tecken. Et arbete behöfver icke vara ytligt, skeft elle falskt till sin uppfattning, derföre, att det ä populärt. Sträfvandet efter en sann popularite visar blott, att vetenskapligheten icke längrc utgör ett monopolium, ett frimureri, tillgängligt. endast för några få invigde, utan ett ljus, ämnadt att lysa, så mycket som möjligt, för alla. Den sanna lärdomen och den högre talangen behöfva derföre ej befara alt bortblandas med dilettantismen; man kan tvärtom säga att de förra öka omfånget af sin verksamhe! och antalet af sina älskare, i samma mån son åt dilettanterne lemnas tillgång till en jemfö relsevis högre bildning, hvarigenom de sättas : tillfälle att fatta den rätta grundligheten ho: den lärde, och med. sann beundran uppskatts värdet hos den egentliga talangen. Ett populärt behandlingssätt :f musiktheorien har på de sednare tiderna isynnerhet hos tyskarne kommit i dagen. Biand andra hu Gassner i sin Zeitschrift för Musikvereinen und Dilettanten lemnat värderika bidrag i denna genre; ehuru allt nog fragmentariskt framstäldt. Hos oss har deremot i denna väg hittills funnits intet; såvida man ej vill tala om en i Vesterås år 4703 tryckt traktat: Compendium musicum, till de studerandes tjenst sammanskrifven af And. Ortolander, Rector Cantus. Orsaken till denna brist i Sverige torde få sökas deruti, att våra uppväxande musici mera sträfvat att vinna virluositet i föredraget, eller alt frambringa småkompositioner, hvilket lättare kunde förskaffa dem ett namn, än det allvarsamma theoretiska studiet af tonsätlningens rationella och till en del abstrakta grundsatser. Att skrifva en Harmonilära för nybegynnare tyckes kanske vid första påseende vara en lätt sak. Dock har en författare här många svårigheter att bekämpa. Arbetet måste framstå i en lättfattlig form, ett nästan för hvar man beoripligt språk, och likväl ej nedsjunka till meningslöst pjoller, eller uraktlåta den sakrikhet, som man kräfver af hvarje god lärobok. Hr Höijer tillhör äran att i Sverige hafva brutit baman för denna gren af populär litteratur: vi skola tillse i hvad mån han häri kan anses nafva lyckats, och hvad han bjuder sina läsare. Förf. indelar sitt ämne i tre afdelningar. Den! örsta omfattar Accordläran. (I parenthes anmärke —— rt RA OE—EEE—E PETERSEN KRETA