Aftonbladet – 18 januari 1847, sida 3

dess fru förärad en penningegåfva, som skulle, jemte en henne af samma orsak förut tilldelad gåfva, den der varit insatt i Ystads sparbank, nu för hennes räkning i Götheborgs sparbank inrättning insättas och der förräntas. — Uti några numror af ,Westmanlunds läns tidn ng finner man en ovanlig annons införd, att varmt vallen finnes att tillgå (förmodligen kostnadsfr tt) i serskilda avarter af staden hos ohka husegare under olika veckor. Denna åtgärd är förmodligen vidtagen till tienst för de fattigre stadsboer, som ej sjelfva hafva tillgång att bestå s:g varmt vatten till tvätt och dylikt, och synes vara genska nyttigt för renlighetens och sundhetens befordrande. — Uti Wermlands Tidning, klagas mycket öfver sjuklighet inom provinsen. Läkarne !å resa natt och dag på sjukbesök. Samma tidning innehåller följande tvenne vackra poemer, hemtade, såsom det säges, från första numret af en tidning, som i en krets på. landet -hvar? säges ej närmare — utgifvesi monuskript, och hvars redaktör tyckes vara begåfvad med ganska lyckliga skalde-inspirationer: Boelhlehems Stjerna. Jag känner en stjerna, som lyser så skön Och sprider silt sken kring de jordiska dalar, Dess anblick allena är eländets lön ;ch äfven den mäktige ljuft hon hugsvalar, Dess sken är så himmelskt, dess blick är så mild, O, såge jag städse den älskliga bild! Du yngling, som dåras af lidelsers rus, Som tränar och brinner med klappande hjerta I O, blicka dit upp till det himmelska ljus Och känn hur hon lindras, din tärande smärta, Ty framtiden ljusnar och dagas allt mer, Om endast den strålande bilden du ser. Du tärna, som ensam med saknaden går Och tänker med vemod på fiyktade fröjder, I I löje skall bytas den glänsande tår, Och blicken du vänder mot gladare höjder, Per stjernan dig vinkar, så vänlig och blid I Och hviskar en aning om kommande frid. n ej tror uppå himmel och Gud, i tviflets pestade dimma, Om icke du lyssnar kalielsens bud, Så se mot den stjerna, som vänligt ses glimma, Då tystnar din suckan, då stannar din gråt Och hoppet dig leder på villande stråt. Ja! hoppat så heter den stjernan, du ser, I Som sprider sin glans kring vår jordiska öcken, Likt solen, när åter ur skyar hon ler, I Det skingrar så glädtigt det nattliga töcken, i Ty, är det ock mörker, vi hoppas ändå: : Den mulnaste himmel blir fager och blå! l . , Jag känner en ängd i den stjernljusa höjd, Der vänaste vindar i palmerna susa, ; Der dväljes förklarade anden så nöjd; Ty sorgen ej trifves i rymderna ljus Men hvem skall oss föra från jorden dit opp? Jol Bil leiems stjerna, det himmelska hopp. Jul-visa, i (att sjungas inter pocula) Utöfver sjö och mark i far snön sin hvita mantel lagt, i Den nyss så stela park i Fått lif af vintrens ljusa prakt. I Visst är den kall vår vinterdag, i Må ske, 1, I Men, när med fröjd i glädtigt lag Vi le, z: Hvem klagar öfver vintrens band I gammalt kämpaland? År den ej glad och skön, När än åt oss den drufvor bär j Och smultron under snön, Vi kunna plocka här och der? Då är oss alla här så godt, ÅR ja! :y s Om först och sist vi sjunga blott Hurra, 1: Hurra för hvarje skönhets bild, Som ler emot oss mild! Se! jul är inne nu. I stad, i hydda och palats Den firas lika ju; Ty är en gammal Nordisk sats, Att här slå alla sorger bort Den tid, Då dagen är så mörk och kort, Men frid :;: Dock trifves skönt den långa qväll I I gladt upplysta tjäll. I Snart uti festlig sal Be hulda tärnor blygsamt stå, :