Aftonbladet – 18 januari 1847, sida 2

gaf derigenom den tragiska och förfärliga scenen en viss anstrykning af det groteska. Min onkel hade rätt; hos personer a lår bärkomst finnes hvarken mod eller heder! — Han, ränksmidaren, även h n har rätt. Alit ihåligt — allt falskt ! Så utbrast Lucretia, i en underlig, eftersinnande ton, och med cti uttryck 2f förakt, som slutligen öfvergick till lugn och köld. Stig upp, sir, tillade hon scdan med nästan befallande ton; hör ni ej, utt er Susanna gråter? fruktar ni att i min nrvaro trösta henne? Lika feg emot henne, som menedig emot mig! Gå, sir, ni är fril, Hör mig), stammade Ma nwaring och försökte fatta hennes hand; jag begär ej, att ni skall förlåta mig; men ... pFörlåta, sir! afbröt Lucretia, i det hon upplyfte hufvudet, med en blick af isande och obeskrifligt majestät, här finnes blott cn, om behöfver förlåtelse; men hennes fl är oförlåtligt: det är den qvinna, som så kunnat förnedra sigln Med dessa ord, som hon slungade emot honom med ett förakt, hvilket lika mycket krossade, som förbiltrade, insvepte hon sig i sin svarta kappa; då hennes öga dervid föll på den d.upa sorgdrägten, kom hon ihig allt, hvad denna kärlek hade kostat henne; men ingen ytterligare förebråelse kom öfver hennes läppar. Långsamt vände hon sig bort, och, då bon gick förbi Susanna, som låg sanslös i mrs. Fieldens armar, stannade hon och kysste henne på pannan. När hon åter hemtar sig, min frup, sade hon till mrs. Fielden, som var rörd och förvånad öfver denna yttring af ömhet, så sig henne, att Lucretia gjorde ett löfte, när hon kysste William Mainwarings blifvande hu: stru på pannan. Olivier Dalibard salt ännu qvar i sällskapsrummet, en trappa ned, då Lucretia steg in. Hennes ansigte bibehöll ännu sitt nästan öfverjordiska uttryck af strängbet och lugn; men ett visst dunkel hade bredt sig öfver dess askfärgade blekhet — samma onämnbara skugga, som efter en Ing sjukdom förmärkes på en menniskas ansigte, en eller tvenne dagar före dess löd. Dalibard förfärades, ty han hade alltför ofta set densa färg hos döende, att icke nu: