Aftonbladet – 18 januari 1847, sida 2

styrka att slita er bild ur milt bjerta — det är min pligt — mitt öde. Med fasta steg skall jag gå att knyta detta förhatliga äktenskap 0O, darva ej; vind er ej bort! Förlåt hvad jag sade; men :g måste tala — mitt bjerta vili hafva fult — j, förhatliga äktenskap! O, att jag hade valet emel:an altaret och grafven! Knappt bade ban hunnit till slutet af detta u brolt, som Susanna flera gånger förgäfves sökt (C himma, förrön han skrämdes af en syn, om stockde blodet i hans ådrödr, liksom hade hon skadat voit ur graven uppstiget spöke. — Dörren stot.es upp, och Lucretia stod i öppnngen — stod ä r, ansigle mot ansigte, framför honom; hennes hy ver så färglös, hennes blick så string, så mörk, så förfärligt högtidlig, att hon verkligen liknade en våln:d. Före kvekt af sin älskares plötsliga anskri och förändrade uppsyn, vände Susanna sig om och blef då varse sin syster. Hennes krossade och :lskande hjerta anade alla de qval, hon förorsakat: hon sprang bort till Lucretia, föll till golfvet och omfattade hennes knän. Tögg det ej på sinnet — tro honom ej: det är blott ett ögonblicks vanvett. Han sade så blott, för att bedraga mig — mig, som en gång älskade honom! Brottet är mitt — mitt allemo. Han könner hela ditt värde; barmhertighet med dig sjel, med honom — med mig! Med en hätsk blick föll Lueretias öga på den bönfsll. ndes ensigte. Hennes läppar rörde sig, men intet ljud hördes. Slutligen lösgjorde bon sig ur syslerns armar, och gick med stadiga stog fram till Mainworing. Med en lugn och obarinhertig blick mönstrade hon honom, Lksom bade hans blygsel och förskräckelse varit henne nn njutning. Men, innan hon ännu hann yltra något, kom mrs. Fielder, hvilken, liksom bunden af en för!rollning, hade bevakat Lucretias rörelser och, ehuru hon ej hört hvad som Passerat, dock anat hvad som skulle följa, men icke rört sig ur stället, förrän Lucretia sjelf gjort slut på hennes ovisshet och brutit den fsrtrollning, som fingslat hennes uppskrämda säl — innan Lucretia hann yltra något, kom mrs. Fielden inrusande, gaf luft åt sin oro i högljudda snyttningar, slog sina armar om Susanna, hvilken ännu knäböjde på golfvet, och