Aftonbladet – 18 januari 1847, sida 2

de, halffärdiga produkter, som begagnas tl vidare förädling. Fill denna sistnämnda klass höra t. ex. bomullsgarn, som är belagdt med en: så dryg importtullj, att den nödvändigt måste (och af skäl, som framdeles skola närmare visas, äfven kan) betydligt nedsättas, om ej denj inhemska väfnadsmanufakturen al bomull alldeles skall ruineras, äfven med en tull af 30 40 procent på bomulisväfnader; vidare ullgarn, som äfven drager en alltför hög tull, och state ligen en del oarbetade metaller, såsom t. ex. stångoch bandjern , hvilket till vissa behot han erhållas till långt bättre pris från England, men nu är alideles förbjudet till införsel. Vi hafve biott velat tills vidare antyda nödvändgheten stt ihågkomma dessa grundsatser, jemte meddelandet af den ifrågavarande artikeln: Den ckonomiska lagstiftningen i allmänhet, tull-, näringsoch finans-lagstiftningen i synnerhet, bar uti vårt fädernesland utgjort ett vidsträckt och starkt bearbetadt experimentalfält för omogne lagstiftare. Att experimenterandet ingalunda kommit fäderneslandet till godo, styrkes nogsamt af de oupphörliga förändringarne, hvilka ensamt, i sig sjelfva, måhända verka lika förderfligt, som felaktiga lagar. En gång skall man ofelbart komma till sanningen, och sedan skall det för hvar och en blifva lika begriptigt, som Columbi ägg, att lagstiftningens grund uti sa vigtiga samhällsfrågor måste vara almän rättvisu och frivt åt lör mål n att inem naturliga sränrsir röra Och Ordna sig. Att denna önskvärda tidpunkt snart skulle inträffa, hade fosterlandsvännen skälig anledning att hoppas, då Regeringen, redan den 43 Juni 4859 emottog ett af en dertill nedsatt kommitte utarbetadt för till Tulltaxa, som af Regeringen gilladt och fö it, men åt kända intressen uppoffradt, obestridligen utgör ett lika förtjenstfullt, som hos oss ällsynt resultat af statsmannaåsigter, kunskaper och erfarenhet, och, framför allt, icke saknar den af många lagstiftare förbisedda egenskapen att kunna lilämpas. Huru är det väl möjligt att vi ännu kunna sakna tillräcklig erfarenhet ar prohibitif-systemets förderfliga verkningar, då vår tulloch näringslagstiftning i allmänhet så länge varit prohibitif och skråmessig? Mindre för att styrka detta allmänt kända förHåll ande, än för att visa huru andan fordom varit ch ännu är enahanda, med hänseende till förnuftets och rättvisans fordringar, vilja vi här framställa några historiska utdrag, hvartill oräkneliga motsvarigheter finnas. 43546 och 43580 förbjöds allmogen att, anno än uti städerna, och der cndast til köpmännen afyttra sin spanmål och öfriga produkter, vid bot, första gången af 240 mark, andra gången af 100 mark (värdet af 474 7, tunnor säd), och tredje gån gen vid lifsstraff. 4555 utstakades, till förekommande af ,oloflic handelp, de vägar, på hvilka landtmannavaror fingo ras till städerna. 1762 förbjöds all landthandel med spanmål. 4614 förbjöds Westerbotten och 4647 Finland att, vid förlust af skepp och gods, föra deras varor annorstädes än till Stockholm. 1556, 1539 och 4346 förbjöds den myckna seglationen med små skepp. 1640 påbjöds, att när någon köpman eller stadsbo reste igenom någon tull, så skulle allt det gods fråntagas honom, som han ej kunde bevisa vara köpt uti stad. 4637 förbjödos i Skåne alla, utom adeln och städernas borgerskap, att uppstalla eller försälja oxar. 4534 ålades alla handtyerkare kring Jönköping och Skara att inflytta till dessa städer, men 45359 anbefalldes fogdar och linsmän att ur Jönköping, Skara och Lidköping utdrifra den inflyttade befolkninyen. 1546 påbjöds att allt onyttigt folk, i alla rikets städer, skulle årligen utmönstras och utjagas. 1727 förbjöds allmogen att bereda köpta skinn och att göra nya fönster. 4748 förbjöds att på landet väfva åt någon annan än sig sjelf, och hvad som icke medhanns till husbehof, skulle aflemnas till väfnad i städerna, till förekommande — som det hette — af det kladdande i väfnadsyrket, som bedrefs på landet. Men icke nog dermed: man förbjöd jomväl att spinna åt andra och att sälja garn. 43314 utfärdades förbud att uppfara genom strömmen vid Stockholm för att köpslaga uti Mälaren. 1742 förbjödos Österbottens städer att segla söder om Stockholm. 4622 förbjödos utlänningar att handla på flere än 44 städer i Sverige, och Gefle tilläts icke sända utrikes flera än 6 skepp. 4685 förbjödos köpmännen att bygga flera skepp n de genom magistratens bepröfvande kunde visa g behöfva. 1797 utverkade Stockholms garfvare förbud för Stockholms slagtare att utom staden sälia råa hudar. RTR RR RR RR RREREE—EE— RR—— nm LL