Aftonbladet – 16 januari 1847, sida 3

på hjertat — jag har observerat, att hennes ögon ofta äro röda af gråt — stackars flicka! — kanske någon olycklig kärlek. Vi få nu icke se henne före ert giltermål; hon far bort om ett par dagar; men ombyte af luft tör möjligtvis återställa henne; dock tillstår jag, att jag fruktar det värsta. Vid denna tid på året och i ert klimat till, gör en sådan sukdom, som jag anser henne hafva, hastiga framsteg. Farväl nu! Vi torde råkas i afton. Djupt förskräckt af dessa barbariska ord, var Mainwaring knappt hemkommen, förr än han skref och afsände en biljett till Fielden, med anhållan, att denne ville b:söka honom. Presten kom och fann Mainwaring i ett själstillstånd, gränsande till sinnesrubbning; föga tröstande var det svar han fick, då han frågade om Susanna, ty Fieiden var sjelf på det högsta orolig öfver hennos helsotillstånd; han tyckte sig i hvart ögonblick höra hennes låga hostning, och snarare skiörpte, än mildrade, den bild, Mainwaring hade för sitt öga: — Susanna, slagen till jorden, döende, med krossadt hjerta! Qvald både af sitt hjerta och sitt samvete, önskade Mainwaring blott en enda sak i verlden — att ännu en gång få råka Susanna. Hvad han då skulle säga henne, det visste han knappt; men att hon skulle fara bort — bort, kanske till sin graf, i den tron, att han var kall och likgiltig emot henne — att hon åtminstone ej skulle veta hans strider och förunna honom tillgift, den tanken kunde han ej uthärda. Efter ett sådant möte skulle de båda erhålla ny styrka — de skulle uppmuntra hvarandra till det enda steg, som deras heder tillät. Denna sin önskan framställde han nu för Fielden med all den passionerade sorgens väl.alighet, samt bad honom tillåta och förskaffa wonom ett sista samtal med Susanna. Länge vägrade den gode mannens sunda förstånd och stringa samvetsgrannhet att låna örat åt denna begäran. Om Mainwaring varit i tillfälle att ;ppna silt hjerta för Lucretia, skulle Fielden haft ingenting att invända; men att hafva ett hemligt möte med ena systern, under det han var förlofvad med den andra, innebar någonting utför tvetydigt att vinna den rättsinnade landtorestens bifall.