Aftonbladet – 15 januari 1847, sida 2

under masquen, upptäcker man lätt nog, hvarPå egentliga syftemålet varit med dessa rätt egna insinuationer från den pedagogiska fraktionen af konservatismen. Vi skola söka framlägga det i några ord. Den bittra striden emot undervisningens förbättrande i Sverige har upphunnit sitt andra stadium. I det första gick den gamla skolans strateg hufvudsakligen ut på att nedgöra Nya Elementarskolan, sådan hon var. Först bestreds hennes tillvaro. Sedan ränkerna emot sjelfva-hennes yttre existens) ej lyckats, talade man a priori om hennes oduglighet. Då hon slutligen gaf sina resultater; och dessa, emot konservatisternes hopp och förmodan, visade sig i hög. grad fördelaktiga, kände man för första gången. en liten rädsla i det gamla lägre. Men man repade snart mod, och sade: dessa resultater betyda ingenting, ty de första elever skolan afsänder till akademien, hafva blifvit bildade: enkom och på ett sätt, som ej kan ske med hela antalet. Nya skolan fortfor att skicka allt flere alumner till universitetet: ingen enda unpderkändes i studentexamen (som likväl nu gjorts så svår, att skaror af uppkomne gymnasister rån alla rikets orter differerades): men de fle-ste fingo till den grad höga betyg i sina studentexamina, att man ej hört talas om dylikt i mannaminne. Nu måste man skrida till ändring i strategien. Man sade: dessa betyg betyda ingenting, ty — de intyga ej hurudana till grundlighet, skicklighet eller karakter de unga männen kunna b:ifva en gång i framtiden! Vid detta steg var det som gamla skolans sak gjorde sitt första stora fall i allmänna tänkesättet öfver hela landet; ty man tillgriper ej sådana skäl utan för att söka uppehålla det förlorade. Hade man väl någonsin förr, eHer för andre ät elementarskolans elever, ansett studentexamen böra, behöfva eller kunna utvisa annat, än ynglingens tillstånd i kunskaper vid den tid han tog denna examen? Eller hade man bestridt denna vara god och bevisa godt, i samma min, som vackra betyg al examinatorerne meddelades deröfver? Men nu gick en och annan konservatist ända derhän, att påstå vissa studentblefne elementaristers utmärkt höga vi detur (t. ex. 24 a 23 adprobatur) icke blott ej betyda godt, utan rent af vara bevis på ondt: de hade nemligen lärt för mycket, dessa stackars gossar! och ifrån denna stund blef det lösen att utropa: Nya Elementarskolans huivudfel (utom det gamla, af hedenhös, att utgöra en svuren fiende till de klassiska ) språken), bestir deri, att hon lärer sina gossar för mycket. Menades det: för mycket utanläst, osmält , n:ket minnesverk? Nej! Examina vitsordade, att eleyerne både till omdöme öfver hvad de läst, således till nedsmältning, och till förmåga att begagna det, stodo lika högt som i materialets myckenhet. Ja! ropade man, desto värre: det är ju således z alla afseenden för mycket! Vid förnimmandet af dylika prof på rent oförnuft — hvartill visserligen endast få af gamla skolans blindaste förfäktare gjorde (och måhända då och då ännu göra) sig skyldiga, men hvaruti hela partiet dock i allmänhet mer eller mindre deltog — blef det småningom dagsklart för hvarje tinkande bland de ointresserade i. hela landet, att nya skolans företräde icke blott ådagalagts theoretiskt (hvilket ifrån början skett); utan nu äfven praktiskt ända till oomhkullstötlighet, efter sjelfva vedersakarne till sin egen förmån ej kunde anföra annat än uppenbara o-rmligheter. Att denna klara iöljd insågs ej blott af de ointresserade, såsom vi nyss anmärkte, utan äfven af en ganska stor del tjenstemän inom gamla skolans eget sköte, vilja vi, af öfvertygelse om dessa mäns omdömesförmåga, antaga; men den erkändes ännu af högst få bland dessa. Motiverna härför angå oss ej; och äfven der de ligga öppna nog, skänka vi gerna efter dem på den menskliga svagNY ) Hvarom ganska egna saker skulle kunna anföras; och hvilka väl en gång torde läggas i dagen. ) Nya Elementarskolan bevisade sig nemligen utlära betydligt mera (både qvalilativt ochqvantitativt) latin och grekiska, än Gymnasierna, och detta var fiendtligt mot klassiciteten!