Aftonbladet – 15 januari 1847, sida 2

staden; ni ser butikerna öppnas, handtverkaren flyger tillbaka; såsom fåglarne i April, så fjädra Mercurii söner sina vingar, och bereda sig på den långsamt annalkande säsongen. Men November! — en sällsam smak, starka lungor och härdadt hjerta hos den gäst, som finner behag och glädje i en London-November! I ett litet hus vid Bulstrode-street, Manchestersquare, var en sörjande familj församlad, hvilken baft det infallet att komma till staden i November, tvifvelsutan för att der muntra upp sig. I det dunkla lilla husets dunkla lilla förmak, presentera vi först en medelsålders gentleman, hvars drägt utvisade — hvad drägter nu för tiden icke utvisa — hans yrke; ingen kunde misstaga sig på rockens snitt och hattens former, ty han hade nyss kommit ifrån en promenad, och icke al ohöflighet, utan af tankspriddhet, skuggade det breda brättet ännu hans milda, behagliga ansigte. Allt hos honom vittnade om presten, från hatten ned till skospännet. Vid kolelden, der, under ett tjockt moln af rök, en liten låga fläimtade och fladdrade, satt en medelålders qvinna, som man, utan att vara trollkarl, genast vid första anblicken skulle tagit för prestens hustru, och flera barn sutto på stolar rundt omkring henne, med en bok framför sig; men ett sakta mummel från deras hopsnörpta läppar tillkännagaf, att boken var öfverflödig. Vid det sista af tre dunkla fönster, hvilka bruna moreno-gardiner, prydligt kantade med svart bomullssammet, gåfvo ett ännu ängsligare utseende, stod en flicka med ett ganska mildt och tänkande uttryck i sitt ansigte — täck, bestridligt — till och med utomordentligt täck; men det fanns hos henne någonting så fint och smakfullt — i böjningen på hennes hals, fornen af hennes smärta figur, de små vackra vänderna, som hon höll öfver hvarandra, då won Med en sorglig min och utan att gifva akt vå någonting vände ansigtet åt fönstret — att ordet täck syntes innefatta ett beröm, som lär mindre väl passade, emedan det alltför ofta illdelas bodmamseller och tjenstpigor; icke dess nindre var det kanske det rätta; — vacker kulle inneburit någonting ståtligare och mera efallande — skön mer regelbundna lineamen