Aftonbladet – 15 januari 1847, sida 2

SYEELES BAM OMAR OMRER OSKTESESEN SVE Ev, PESRn MOR vetala. , LÄROVERKSFRÅGAN I POST-TIDNINGEN. Aftonbladet har på ling tid icke sysselsatt sig med Läroverksfrågan. Så vigtig denna än ir i sig sjel, upptogs likväl hösten, såsom allmänheten vet, af ännu angelägnare ämnen. Derpå kom julen med sin alldeles egna litteratur, icke just så märkvärdig till innehållet, men desto mer till ymnigheten, hvilket också har sin lilla pretention på skyldig uppmärksamhet och gerna drar publiken, lika mycket som pPressen, från allvarsammare diskussioner in på de festliga småsakerna, julklappar o. s. v. Med det nya årets ingång återvänder pressen till sina högre pligter; och ibland ransakningarna öfver den offentliga öfverläiggningens mest maktpåliggande ämnen finna vi tvisten emellan de äldre och nyare liromethoderna i Sverige. Redan för några månader sedan innehöll Posttidningen några insända artiklar i Läroverksfrågan, hvilka af serskild anledning visade sig hafva intresse; och dem äiven vi, för vår del, först ärnade upptaga till behandling, men lemnade denna föresats, när vi sågo en annan insändsre i samma tidnisg snart derpå genmiäöla den förre. De betraktelser, hvartill en fördomsfri läsare måste komma vid inhemtandet af dessa artiklar, pro et contra, voro imedlertid lärorika nog, och det på hvardera sidan. Den första P. T. insändaren, med ett lugnt och till utseendet opartiskt språk, syntes törfäkta de gamla methoderna emot hufvudsaken af systemet ji Nya elementarskolan i Stockholm. Men snart gjorde han en vändning i sin framställning, lemnade Elementarskolan och övergick till betraktelser om hennes Dircktion, framför allt en af dennas ledamöter, hr general Lefren. Det talades vidt och bredt om nödvändigheten att hafva ett presterligt element insatt i denna styrelse. Skolans lycka att en gång hafva haft d. v. biskop Wallin till en bland direktörerne, kan visst sägas varit någon; och det ser nästan ut som om itskillige häftade i den tankan, att hr Wallin varit löga mindre än celementarskolans grundläggare, ehuru han tvärtom, såsom P. T. ins. också anmärker, började med att utgöra en motståndare till nya skolsystemet, och blott medtogs i direktionen af ett visst undseende för personen; hvareter hr Wallin småningom, allt som han såg skolans resultater, öfvergick till att bliva hennes vän. Skolans nytta af denne sin, i öfrigt högt aktade direktör, bestod således hufvudsakligen dock blott deruti, att han icke skadade skolan. Detta är saken i sin enkelhet, visserligen vuttryckt utan blomster, men också utan osanning. P. T. insändaren går längre, och man upptäcker efter hand hans mening. Efter åtskilliga omvägar i ämnet, kommer han till angelägenheten att äfven nu hafva ett presterligt element i nya elementarskolans direktion; och anländer slut. ligen dit han skulle, nemligen — till hr erkebiskop af Wingård. Denne man borde insättas bland direktörerne öfver den nya skolan! Ty, det är besynnerligt med nya elementarskolan; hon är i sig sjelf bra Hog, hon har sina förtjenster; men hon har också stora och besynnerliga bristfälligheter, såsom hela verlden vet, oaktadt ingen just känner dem. Dessa måste afbjelpas: det vore stor skada eljest för — — skolan! Men det underligaste af allt är, att ingen lärer kunna borttaga dessa brister, så väl som hr erkebiskopen. Man häpnar väl först vid denna djerfva tanke. Då hvar och en har sig bekant, att skolreformen och, i spetsen för den, Nya elementarskolan, aldrig haft någon farligare, envisare, man kunde så när säga hätskare fiende, än hr af W., så tycker man det vore litet bakfram, att ega just en sådan man till en af styresmännen öfver denna skola, och framför allt, att slikt skulle lända till hennes bättring. — Men träder man saken under ögonen, så nära, att man ser den