Aftonbladet – 15 januari 1847, sida 2

———!! sue-—-—-— ter och högre färg. Presten, som, allt sedan han inträdde, hade vandrat upp och ned i det lilla rummet, med händerna på ryggen, samt då och då, utan alt yttra något, kastat en blick på den unga flickan, upphörde slutligen med denna enformiga rörelse, stannade vid hustruns stol och lade handen på hennes axel. Hon höll upp med sitt arbete, hvilket, mera groft, än prydligt, bestod i ingenting mindre än hvad på konstspråket benämnes intagning al en blå jacka, som skulle öfvergå från Matthew, äldsta sonen till David, den andra i ordningen, och. blickade med öm min upp på sin man; men denne sade ingenting, utan blott tecknade, dels med ögonbrynen, dels genom att peka med tummen öfver sin högra axel åt det håll, der den unga flickan stod, hvarpå han fullbordade pantomimen med en melankolisk skakning på hufvudet. Hustrun vände sig om och spände upp ögonen, med saxen horisontelt lyftad i ena handen, medan den andra hvilade på jackans uppslag. I detta ögonblick hördes en sakta knackning på dörren åt gatan. Det värda paret såg flickan studsa tillbaka med en sakta darrande rörelse; strax hördes ljudet af steg nedifrån — gnisslandet af en dörrhake i bottenvåningen — och allt blef åter tyst. Det är mr. Mainwaring, som knackar, sade ett af barnen. Flickan lemnade hastigt rummet och hördes med lälta steg smyga uppför trappan. Barn, sade presten, vi ha ännu en timma, nnan det blir mörkt; j kunnen gå och spatera på torget. pDet är så tråkigt på det fula torget, och de vilja inte släppa oss in i det gröna. Vi vilja rellre vara här,, sade ett af barnen, såsom taeman för de öfriga, och de trängde sig allesamman närmare till brasan. Men, mina vänner, sade presten öppet — vag har något att enskilt tala vid er mor om. Men tycken j mer om att gå upp på ert rum ych vara der, så gören det., Eller kunna vi gå in till Susanna ? Nej,, sade presten; icke störa Susännal Hon har aldrig förr brytt sig om att bli törd. Jag kan undra, hvad som nu kommit it henne ?