Aftonbladet – 14 januari 1847, sida 1

— icke behöfva betvifla att s elfva undervisnings-anstalterna framdeles skola Wlltaga, så väl i antal som i en fullkomligare anordning. Att. sista storthinget bemyndigade regeringen till alt använda ända till 4000 spd. årligen af undervisningsväsendets understödsfond, för att underhjelpa de landtoch stadskomuner hvilka önska, att upprätta sådana undervisningsanstalter i hvilka en fullständigare bildning kan meddelas än i de vanliga allmogeskolorna, har förf. naturligtvis icke vidrördt; liksom han icke tagit minsta kännedom af hvad som för öfrigt från statsstyrelsens sida blifvit gjordt för allmogens upplysning och bildning, så väl genom penningunderstöd som genom lagföranstaltningar och på andra sätt, och som äfven har haft till följd att den norska allmogen i bokliga konster står framom de flesta andra länders. Den förnäma likgiltighet med hvilken förf. skådar ned på vår Litteratur och Konstp, förmodligen för att dölja sin brist på kännedom af desamma, kläder honom alldeles icke välj; ty visserligen har vår litteratur ännu icke på långt när uppnått en sådan utveckling, att dess alster i någon rigtning kunna sägas hafva blifvit nödvändighetsartiklar i den allmänna lit terära ekonomien; men utom det att den, just på grund af sitt uppspirande tillstånd, lemna åtskilliga intressanta momenter, hvilka måhän da kunde förtjena till och med en professors uppmärksamhet, hvilken dessutom från språkets sida icke har några svårigheter att öfvervinna, synes blotta anständigheten fordra, att man skaffade sig åtminstone cn yttre historisk kunskap om bemälte litteratur, då man vill göra den till föremål för behandling i tryckt skrift. Af norska skalder har författaren blott hört talas om Welhaven och Wergeland, och af våra vetenskapliga tidskrifter känner han endast Nor. Deremot har han en så mycket vidsträcktare bekantskap med vår tidningslitteratur, hvilkens mest omogna och i sjelfva landet mest föraktade produkter, sådana som Christiansandsposten,, tidningen Norge och Amerikan, med flera dylika, för honom ha!va ett affektionsvärde, så vidt som de försedt honom med flera af de skildringar om tillståndet här i landet, hvilka paradera i hans bok såsom trosartiklar. För sin egen litterära ära hade förf. verkligen gjort bäst, att springa förbi hela detta kapitel, och alt icke smörja sina läsare om munnen med det intetsägande pratet som skall gå och gälla för en öfversigt af den norska litteraturen och konsten. Oaktadt deticke är för mig obekant, att i brodserriket i allmänhet herrskar en besynnerlig likgiltighet för denna sidan af lifvets utveckling hos oss, är jag likväl öfvertygad om att den mera upplysta de-len af svenska allmänheten har bättre reda på de litterära förhållandena i Norge än förf., hvilken likväl äfven i detta afseonde gör sig till sina landsmäns Mentor. Att författaren framställer likgiltigheten för hvarandras litterära bemödanden,, såsom ömsesidig och lika stor på begge sidor om fyjellen, är visserlig n utan all grund. Den svenska litteraturens alster njuta här förtjent uppmärksamhet och rättvisa; ja, hvar och en bildad norsk man skulle anse det för en skam, att vara till den grad blottad på kunskap om svenska litteraturen, som förf. visat sig vara i afseende på den norska. Att man sällan ser svenska böcker unnonserade till försäljning här, är origtigt. De innas ständigt i vår bokhandel, och det stora äsesällskapet, Athenäct, i Christiania är alltid rsedt med ett urval af den svenska litteraurens nyaste produkter. Ifrån pag. 238 till pag. 242 meddelar förattaren i korthet grundlagens innehåll, men ifven deruti har han icke kunnat bevara sig från misstag, och det uti sjelfva de angelägeneter, som man borde tro honom hafva gjort ill specielt föremål för sitt studium, t. ex. vårt valväsende. Det indirekta valsättet har han cke rigtigt uppfattat och han förblandar vilkoren för att kunna vara röstberättigad och — .-— — 8