Aftonbladet – 14 januari 1847, sida 1

tänka honom eller hans son; derpå begaf han sig till sir Miles i galleriet. Hittills hade Dalibard, förutom sina öfriga betänkligheter vid att för baroneten yppa Lucretias hemliga förtrolighet med Mainwaring, äfven bäfvat för den tanken, att upptäckten lätt kunde göra henne förlustig arfvet, hvilket först hade frestat hans girighet och ärelystnad; men nu, då hämd och svartsjuka voro väckta hos honom, hade han förändrat hela sin operationsplan. Han måste krossa Lucretia, eller skulle hon krossa honom, såsom hennes hotelser utvisade. Att beröfva henne sir Miles välvilja och förtroende, att fördrifva henne ur huset, kunde icke på något sätt försvaga hans egen ställning, ej ens i afseende på hans välde öfver henne sjelf. Om han äfven för framtiden bibehölle sig på Laughton, kunde han låtsa:. en bemedling, åtminstone kunde han hindra en brådstörtad förening med Mainwaring i det han verkade på den ärelystnad, som han såg ligga på bottnen af hennes kärlek; han kurde blifva en nödvändig bundsförvandt för henne — och då — ja då — ett ironiskt löje flög öfver hans läppar. Men utomdess såg hans skarpa öga ljusa utsigter för hans intressen — Lucretia förvisad; arfvet icke hennes; testamentet ändradt; Dalibard oumbärlig för baronens lif! Åh, här var hopp, väl icke om arfvet, men åtminstone om en frikostig testamentarisk gåfva. Till middagen väntades några gäster, som) medförde främmande från London, dem sir Miles hade inbjudit att bese stället, hvilket var n af ortens förnämsta prydnader, ehuru det ust egentligen icke gjorde anspråk på någon ärdeles utmärkelse. När Dalibard fick veta let, bad han baroneten hålla sig i stillhet, till less sällskapet ankommit; sedan yttrade han rårdslöst: Det vore ett helsosamt tidsfördrif för er all ölja med dem gtt stycke i parken — pj kan Jåla