Aftonbladet – 13 januari 1847, sida 2

ligheter och med filosofiskt lugn tåla alla friheter. Ian ville således gå sin egen väg, och lyckades att genom smicker eller tvång draga sin doktor på sin sida: — sålunda förklarades, att vin vore nödvändigt för hans natur, och att kroppsrörelse tröttade allt ör mycket. Den andra attacken, som följde fyra månader eiter den första, var mindre oroande, och sir Miles inbillade sig, att hans systerdotter ej ens bade kännedom derom; m n tredje aftonen e ter sitt tillfrisknande satt den gamle baroneten en stund allena i sin sängkammare och funderade, innan han begaf sig till hvila. Derpå steg han upp, öppnade sin pulpet och genomläste uppmärk samt sitt testamente, inlade det åter med en lätt suck och tog ned sin bibel. Följande morgon sände han bref till Ardworth och Vernon, med inbjudning till BEaughton; och, då han lemnade silt rum, dröjde hans blick med elt uttryck af melankolisk ömhet på porträlterna i galleriet. Den gamle mannen åtföljdes af ingen, som kunde tyda dessa små tecken, i hvilka dock låg så mycken betydelse. Ett par veckor eter det Vernon hade lemnat stället, och midt under det återkormna lugnet, hände sig, att sir Miles läkare, s dan han spisat middag på herrgården, kallades till en prestgård i grannskapet, der ett barn hade sjuknat, och att han blef qvar der öfver natten. Kort före dagningen väcktes han af ett bud att i största hast infin a sig på Laughton Hall. För tredje gången fann han nu sir Miles millös. Dalibard stod vid bans säng. Lucretia hade ej blifvil underrättad om anfallet; ty sir Miles hade förut tillsagt sin kammartj nare, som nu få någon tid sofvit i hans rum, alt aidrig oroa miss Clavering, i fall han bleve sjuk. Doktorn var i begrepp all använda sina anliga medel; men, när han tog fram sin lanett, lade Dalibard sin hand på läkarens arm: Icke den här giången,, sade han långsamt och med eftertryck; det skulle bli hans död.