Aftonbladet – 13 januari 1847, sida 2

binett fann saken betänklig, är hvad jag icke noga känner. Man tror att Armfelts slarfaktighet , att lemna sina papper efter sig på ett ställe i Italien, öppnat möjligheten att igenom Baron Lagersvärd, Chargå daffaires derstädes, anstalta så, medelst mycket penningar och Piranesis lyckliga spiongåfvor, att dessa papper fingo köpas. Brefs anhållande och öppnande i Hamburg och flerestädes ha förmodligen mycket bidragit till upptäcktens lätthet. Vid sjutton års ålder förlofvade sig Gustaf IV Adolf först med prinsessan af Mecklenburg Schwerin, hvilken förbindelse uppslogs, efter all anledning, till följd af rysk bearbetning. Imedlertid kringsändes till de beslägtade hofven notifikationer om denna förloning, och till och med en hel hofstat för hennes räkning utnämndes här hemma. Derom yttrar förf.: Ståthållaren på Stockholms slott, Baron Munck, skickades till Berlin; han hör illa. Den nyssnämnde öfverste kammarjunkaren Baron Fleming skickades till Köpenhamn; han ser illa; och till Petersburg sändes den nu befordrade Hofstallmästaren hos tillkommande Drottningen , Baron Schwerin, fom man trodde icke vara begåfvad med mycket snille. Detta val af sändebud, gaf en putsmakare anledning att säga: Ja, icke var det något herrligt giftermål, men också kunde man aldrig välja sämre Ambassadörer att annonsera det, än en döf, en blind ock en dum. — Prinsessan är ännu Prinsessa och vistas i sin Herr Faders hof; hvilket ger åt hennes i Sverige varande talrika hofstat all önsklig ledighet och begqvämlighet. För kuriositeten skull tillåta vi oss anföra hvad som berättas om den på sin tid ryktbara så kallade Netherwoodska attacken: En gång, och jag menar det var om hösten år 1793, sattes hela riket i oro öfver en simulacre, som tilldrog sig under hofvets vistande på Drottningholm. Händelsen var den: att en afton i mörkret, då v. korporalen vid Konungens drabanter, Netherwood, gick ut från det hus, der Mamsell Slottsberg bodde, blef han anfallen (Netherwood skall sjelf få här tala) af några karlar, som trodde honom vara Regenten, efter han så sent kom från nämnde hus. De yttrade sig att han skulle dö, och skjöto på honom med en pistol, men skottet råkade, i stället för hjertat, endast kapprocken; och strax derefter hade en af angriparne ropat: för tusan djefar, det är cj HFiortigen; hvarefter de hastigt gripit till flykten. Netherwood gick genast upp till Regenten med berättelse om saken. Trupper sattes straxt i rörelse; patruller, piketer, efterforskningar och andre säkerhetssteg återställde lugnet, men utan att finna rätt på dess störare. Hofvet lemnade dock. snart detta ställe och återreste till hufvudstaden. Allmänhetens berättelse om denna sak är mycket skiljaktig från den anförda. Angriparen och den angripne har den så sammanblandat, att jag icke rätt kunnat fatta dess mening derom, och ännu obestämdare är min kännedom af allmänna tankan om afsigten med detta anfall, ty den undergick mycken ändring, sedan Netherwood efter dödsångestens slut, jemte skadan af en förskämd kapprock, af sine kamrater hade någon ledsamhet, som verkade att han beslöt lemna tjensten, hvilket skedde i och med detsamma; hvarefter han genast bortreste, men återlifyvades i allmänna minnet, då han ett par månader efteråt stod i avisorne, som nådigst utnämnd till Ryttmästare vid Adelsfahne-regementet. Vi skulle ur dessa samlingar kunna meddela våra läsare minga rätt roliga anekdoter; men vilja ej gå publiken i förväg. Om utgifvaren föranstaltar om en oafbruten fortsättning, skail arbetet säkert väcka de sympathier hos allmänbeten, som fordras till uppmuntran cch stöd för det i sig sjelf förtjenstfulla,, företaget. — då be — Rid. har i ett bref från Mariestad fått sig tillsänd en berältelse om en derstädes passerad tjunad och påföljande upptäckt deraf, innebållande högst ovanliga detaljer. Vi kunne, då korrespondenten ej är af oss närmare känd, icke fullt garantera till örlitligheten deraf; men enhvar lärer nog finna, att mål.t är så märkvärdigt, att man har all anledning uppmana Moriestads tidning, att närmare rcidogöra för saken. Vi böre tillägga att brefvet äfven innehåller namnen på personerne; men dessa, äfvensom några i sig sjelfva onekligen ganska bjerta smärre omständigheter hafve vi utelemnat. Ett utdrag af brefvet lyder sålunda: HEÅNES HJERTA ÄR SKULDEN TILL ALLTSAMMANS. Vi lefva, säger brefskrifvaren, osäkra för skälmar och inbrott, och såsom bevis derpå må efterföljande, även i annat afseende anmärkningsvärda tilldragelse, här omnämnas. En herr L har haft flere ovälkomna besök, och en morgon, då han vaknade, fann han sitt guldur öfver sängen försvunnet, sin på bordet lagda sedelbok, samt iyttre rummet byrån uppbruten ech pengar der borttagna. På bordet RE a a arta rn ha TR ATA RE sma er TER