Aftonbladet – 12 januari 1847, sida 2

tblick göra dig orätt, mitt ädla barn! Huru kunde jag vara nog enfaldig att tro, att den der gossen Mainwarings, hyggliga utseende kunnat komma dig att glömma, hvad som — — — men du skittar färg! — ty, oaktadt all sin förställning, älskade Lucretia alltför varmt, att hon icke skulle röjt sig, när detta namn så oförmodadt uttelades. Ack! fortfor baroneten och drog henne närmare intill sig, under det:han med ena handen sköt tillbaka hennes ansigte, för att bättre kunna läsa intrycket deruti — ack! om så varit — om så är, så skall jag beklaga, ej förebrå dig, ty jag får skylla mig sjelf; beklaga dig, ty jag vet, hvad en sådan kamp vill säga; men tillika beundra dig, ty du äger dina förfäders hjerta och skall nog öfvervinna svagheten. Talal har jag gissat rätt? Tala utan fruktan, barn! — du har ingen moder; men vid min ålder får en man ofta en moders hjerta. Uppskrämd och rädd som lärkan, när någon höres närma sig till hennes bo, uppbjöd Lueretia hela den mörka illistigheten i sin natur, för att villa spanaren. Nej, onkel, nej; så ovärdig är jag ej. Ni missförstod min sinnesrörelse. Aha! du vet, att han haft den förmätenheten att älska dig — den token! och du erfar det medlidande, som j qvinnor alltid kännen för sådana förolämpningar? Ar det så? Lucretia. eftertänkte hastigt, orh det vore klokt att lemna bonom i den tron; å ena sidan kunde derisenom hennes ögonblickliga rörelse förklärgs, och, -om det upptäcktes, att Mainwaring ströke omkring i grannskapet till gården, då han vore. votgången, för att utbyta brefven dem