HR Alldile JÄAUdlUl dl UGCH va 21 Me VIVReR Ut drager hon sig icke stort intresse. Cornelia gör det mera, ehuru orsaken dertill icke precst ligger i en konseqvent genomförd ka arakter, utan fastheldre i de händelser, som knyta sig omkring henne. Cornelias ursprungliga böjelse att vilja ingå i alla förbillanden och i dem finna sig hemmastadd, föler henne icke troget igenom lifvets alla stadier. Hennes man är en älskvärd, behaglig umgängsmenniska, just icke någon dygdehjelte, men ej heller någon utsvälvande vagabond; mycket egoist — men ändock varm och kärleksfull. Hans valsprok var det Lutherska kärnspråket: Wer nicht liebt Wein, Weiber und Gesang äce. ce., ehuru han icke egentlgen är någ: n rumlare, ej heller eger mera än en enda flyktig böjelse, nemligen för en vacker polsk grefvinna, som en tid uppehöll sig hos familjen på Syanvik. Detta förhållande, som mera består i galanteri eller i en lätt brinnande kur oisi, än brottslighet, ungår icke Cornelias uppmärksamhet; men för den afbedjande mannen är hennes kärlek rik på förlåtelse, ända intilldess att hon finner sig älven lörrådd af hans förnyade trohetslöf.ten, då på en gång hennes kärlek helt och hållet utslocknar, och kall likgiltighet, än mera, isande: förakt intar kärlekens plats. Ifrån denna stund äger hennes hjerta e mera någon förlåtelse, någon barmhertighet för den ånyo återvändande mannens böner, kärlek, qval, förtviflan, vrede, ursinnighet, icke engång då hon födde honori en son. Hon ö:verger honom också sent omsider med fullkomlig köld och bosätter sig i en aflägsen, angenäm Tandsort, på en mindre, obetydlig egendom. Der uppsöktes hon först af en baron Gotthard Ahrenheim, .som alltid visat sig för henne en troge själ, ehuru hon i allt öfrigt är lika nyckfull och obeslutsam — som någon annan fattig syndig menniska; den vänskap — eller hvad man må kalla den känsla, som drar honom till CorI nelia, — utbildar sig här till passionerad kärlek ) — och ändock reser han efter en tid åter bort ifrån henne — med anledning af ett obetydligt missförstånd. Derefter besöktes hon af en doktor Theodor Brand; denne, en fåfäng man, älskar henne och vinner hennes passionerade genkärlek; men icke destomindre förklarade bon slutligen honom, att bon var bunden vid sin man, och således måste visa — älskarn på dörren; efter hvilken bekännelse hon kastar sig hans armar, tryckte honom till sitt hjerta. Och då var det honom till meds som skulle hon förvandlas till en flamma och förtära honom! — Men ctt ögonblick derefter gjorde hon siy lös och försvann i sidorummet. Detta var ett afsked för alltid. Knappast har också det inträffat, förr än hennes man anländer från Paris — blind och sjuklig; och utan att egentligen låtsa om någonting af allt hvad som tillförne passerat dem emellan, sluter hon sig nu såsom sjukvakterska t.ll honom; följde honom till Stockholm, der han ändtligen dog. Fri, tänkte bon på Theodor Brand, men erhåller nu den underrättelsen, att han gift sig med en annan, ifölje hvaraf vår hjeltinna insjuknar i en stark och brinnande feber. Aterkommen från sin sjäökdom; finner hon Gottard — den trogna själen — vakande vid sin bädd. Och en kort tid derefter vågar sent omsider derne göra sin kärleksförklaring. Himmel! utropar Cornelia dervid, talar ni verkligen allvarligt ?, Och som han nu aldrig talat annat än allvarligt — ble:vo de också snart gifta. Sommaren 41846 sammanträffar!amiljen Ahrenheim och doktor Brand vid vattenkuren i Söderköping, då Cornelia ganska likgilugt betrak tar sin förra flamma och gör dereffer följahde mindre sinnrika anmärkning: Huru väl attj vi alla — han, du, jag, — hafva funnit denl sfer cfter hvilken vi så träget stiä:vat: det vill säga en inre jemnvigt med alla yttre förhållanden. Och dermed är arbetet slut. Af denna korta resume kan läsaren göra sig ett, ehuru ofullständigt, begrepp om sjelfva bo-: kens uppränning. I afseende på skrifsättet gäl-l. ler om denna detsamma som om grefvinnan Hahn-Hahns andra romaner; den hör helt och hållet till det resonerande och filoso:erande slaget. Man kan icke neka författarinnan en betydande kännedom af menniskohjertat, i synnerhet qvinnans, och hon följer. dess rörelser på spåret med en nästan mikroskopisk noggrannhet. Detta är äfven för läsaren icke sällan lä-): rorikt; dock anmärker man emellanåt att hon, till skada för sjelfva berättelsen, förlorar sig alltför mycket i minutier och detaljer, som äro utan inflytande på det hela, och följaktligen mera att betrakta såsom en ballast; men detta är nu en ging ett tel söm tillhör de flesta Törfattare och författarinnor. Hvad den svenska bearbetningen angår, så är den utmärkt; hela scenen är törflyttad till Sverge och alltsammans för sådant ändamål väl lokaliseradt. Att kusinernas författarinna härvid i några tillägg icke glömt bort sin förkärlek för ;det förnäma eller bördsadeln, den hon ser i ett poctiskt skimmer och. hvars umgängeskrets för: henne är ett slags Canaans land, och att hon för kontrastens skull ger sina modiga slängar der hon :kommer åt — åt penningehögfärden, som hon tyckes föreställa sig såsom någonting at helt olika slag emot bördshösfär2 llÄst a lama när Jas 3 JA