Aftonbladet – 9 januari 1847, sida 2

Ja, sade baroneten, det beror endast på Lu-! eretia, — och hon tyckes nöjd med Vernon; men hvem skulle icke det? j Er skarpsynthet sviker er sällan, sir. Jag tillstår, att jag delar er tanka. Vet mr. Vernon, att ni skulle lemna ert bifall till en förening dem emellan ? i Jaz men — Baroneten tystnade helt tvärt. Men, säger ni; hvad kan ni mena, sir Miles ?) Jo, den gunstige junkern affekterade misstroende; han befarade, alt han icke skulle vinna hennes tillgifvenhet — men lyckligtvis är hennes hjerta ännu fritt. I Dalibard antog en allvarsam min, och hans öga sneglade, liksom ofrivilligt, på Mainwaring. Till all olycka bade den unge mannen nu slutat samtalet med domaren i orten, och med korslagda armar, rynkad panna och allvarsam, orolig, uppmärksam min stod han nu och gaf akt uppå, huru Lucretia och Vernon helt sakta språkade med hvarandra. l Sir Miles öga hade följt sekreterarens; han skiftade färg. Hans hand föll ned på schackbrädet och slog omkull hälften at pjeserna;! han yttrade ganska hörbart: Så för hin! Jag tänker, Sir Miles, sade Provencalen, i det han steg upp, liksom visste han af sig sjelf, att Sir Miles ej ville spela mera — jag tänker, att, om ni med första gålve Miss Clavering del af era afsigter med hänseende till Mr. Vernon, skulle saken derigenom befordras till mognad; ty jag har hört franska mödrar säga — och våra franska fruntimmer förstå sig väl på qvinnohjertat, Sir — att en flicka, hvars hjerta ännu! är fritt, ofta med cons intages till förmån för en man, som hon på förhand vet vara beredd I alt söka vinna hennes hand, hvaremot han, om bon icke vetat det, skulle förefallit henne som en blott vanlig bekantskap. Ganska klokt sagdt, min bästa Monsieur Dalibard; och af flera skäl är det bäst, att jag