Aftonbladet – 9 januari 1847, sida 2

fattiga föräldrar, ur stånd att lemna barnen! någon uppfostran och omsorg. Den som ytligt genomläser denna vackra beskrifning, utan att närmare känna förhållanderna, skall i första ögonblicket sannolikt öranledas att tro, det. småbarnsskole-inrättningarna hos oss befinna sig i det mest blomstrande skick; månget känslofullt hjerta hos våra ädla och älskvärda damer skall dervid finna sig frestadt till ett utrop af tillfredsställelse öfver, huru lyckliga de fattiga klasserna nu för tiden äro, att så mycket göres för dem, och hvem vet om icke en tår framtränger i något vackert öga vid läsningen af den intressan a tiraden om plinnena, som skola sys af mödrarna s elivan. : Allt detta är angenämt och intagande i och för sig, och det så mycket mera, som berättelsen icke innehåller någonting oriktigt eller öfverdrifvet. Men orsaken, hvarföre vi här ovan yttrat, att denna berättelse gifver anledning till åtskilliga betraktelser af egen art, är, att den kan liknas vid den ena sidan af en medalj, och medaljerna hafva, som man vet, äfven sin frånsida, hvilken jemväl bör betraktas. Så äfven med småbarnsskole-inrittningen. Om man icke tänker sig nagot vidare, än att ett antal af 300 små barn i hufvudstaden undervisas i skolor ech lära sig de första grunderna af att lisa, skrifva och räkna,-så är detta faktum visserligen ett pos tift godt, för hvilket man i alla händ lIser är skyldig taecksamhet åt dem, som i mer eller mindre mån dertill bidragit. Betraktar man åter hela barnskoleinrättningens tillstånd, såsom föremål för ett sällskaps verksamhet, hvilket har en talrik direktion, håller publika examina och afgiver berättelser derom i Postoch Inrike -tidningen; kastar man dervid en närmare blick på detta tillstånd, sådant det är, i jemnförelse med hvad det borde och kunde vara, anting:.n med afseende på hufvudstadens behof i det hela af sådana skolor, eller än mer, på dessa inrättningars bestämmelse att utgöra den första länken i en stor och allmän uppfostringsplan för den uppvexande generationen, och som, ifrån denna synpunkt, har en i hög grad både social och politisk betydelse, — så kommer man, efter vår öfvertygelse, till den slutsatsen, att den eller de, från hvilka den ofvannämnda beskrifuingen i Posttidningen bärflutit, hade haft allt skäl att göra några högst väsendtliga tillägg, om också af en mindre rosenfärgad beskaffenhet. Det är denna lilla lucka, vi skole försöka att uppfylla. Med antagande, att Stockholms befolkning, 85,000 menniskor, kan delas i lika stort antal för hvarje års ålder intill 635 år öfverhufvud — ty antalet a! de öfverårige är så ringa, att det hör knappt behöfver tagas i beräkning — så gifver detta ett antal af 35200 barn i den ålder från 4 till 8 år, hvarunder småbarnsskolorna besökas. Antag vidare, att bälften af dessa barn äga så förmögna föräldrar att de alls icke hafva behof af småbarnsskolorna — ehuru dessa äro ganska nyttiga för barn af hvad stånd och vilkor som helst — så återstå ändock minst 2600 barn, åt kvilka tillfälle behöfde tlörskaff.s att besöka sådana skolor, om man med dem ville uträtta allt det goda de xunmra astrakomma. I det stället kunna nu endast 300 barn njuta denna förmåga, eller icke fullt 14-del af nyssnämnde halfva antal, eller Medel af det hela bland hufvudstadens barn i den dithörande åldern. i Vidare äro de barn, som erhålla undervisning, fördelade endast på 3 skolor. Ingen sidan skola finnes i staden inom broarna (nemligen någon som står under direktionens ledning) och en på det folkrika norrmalm, samt denna icke serdeles väl belägen. Skolan på norr har en otillräcklig lokal samt ofullständig ventilation, i följd hvaraf atmosferen innan kort blir förskämd och osund, hvilket,skadar barnens fysik, medan man arbetar på deras moraliska och intellektuella förbättring. Detta sednare är visst ett fel, som vidlåder äfven flera andra skolrum, men förtjenar dock anmärkas till afbjelpande, der sådant låter sig göra. Hvaraf komma dessa brister, såväl på antal af skolor, som i lokalernes beskaffenhet? Naturligtvis af brist på medel att bekosta mera och bättre. Men denna sednare brist — som med andra ord vill säga, att sällskapet lefver endast med svaga krafter — hvaraf kan den härleda sig? Se här några kanske ofullständiga, men för