Aftonbladet – 9 januari 1847, sida 2

sade sir Miles, skrattande, i det han flyttade en häst, för att tillintetgöra sin motståndares förmodade plan; derpå vände han sig om och betraktade ännu en gång den stigande förtroligheten emellan Vernon och hans systerdotter Nu kunde han icke längre återhålla sin glädje: Dalibard, min bäste sir, sade han, gnuggande händerna, titta dit bort; de skulle bli ett vackert par!, Hvilka menar ni, sir?, frågade Provengalen sträft, i det han med låtsad dumhet såg åt ett annat håll. Hvilka? så enfaldigt man kan fråga, herre! — förlåt min ohöflighet — men jag kände mig olad, sir, och stolt, sir. Hvilka andra, än Charley Vernon och Lucretia Clavering? Ja, javisst Menar ni, att det ges någon utsigt till en så lycklig händelse ?u Det beror på Lucretia. Jag skall aldrig tvinga henne. Sir Miles hejdade sig här, ty Gabriel, förut obemärkt, tog i detsamma upp sin beskyddares näsduk irrån golfvet. Olivier Dalibards grå öga fäste sig med en kall blick på hans son. Du dansar icke i qväll, min gosse. Gör det; jag tycker om att se dig hafva roligt., Såsom alltid, lydde gossen på ögonblicket faderns tillsägelse, — Han skaffade sig en moitic och deltog i en nyss påbegynt dans. Nu, i danshvirfveln, syntes Honor Gabriel Varney vara en helt annan varelse: icke ens s:elfva Ardswworth var så road af dansnöjet, af ljusskimret och musiken. Med strålande ögon och utspärrade näsborrar syntes han i förtid känna allt det retande och vällustiga i denna förlustelse, som för barn vanligtvis är så naif och oskyldig. Hans blickar följde den skönaste figuren; hans hand dröjde i den lenaste handen; hans röst darrade, då han kände sin meddanserskas varma andedrägt på sina kinder. Emellertid fortsattes samtalet emellan schackspelarne, j