Aftonbladet – 8 januari 1847, sida 3

bart: detta fel bestod i hinden; den hade icke de hos unga fruntimmer så vanliga bristerna, att vara för mycket köttfull och hafva alltför stark röd färg; tvärtom var den liten och fin, men var icke dess mindre snarare en karlän en fruntimmershand; dess form hade den manliga handens seniga kraft:ullhet, de svällda ådrorna deruti sågo ut som senor, fingerlcderna voro markerade och utstående. Det tycktes nästan, som förrådde sig i denna hand hennes jernhårda karakter. Men, såsom vi nömt, denna lilla brist, den få, om de ock märkt den, skulle brytt sig om att kritisera, kunde naturligtvis icke märkas, då hon långsamt gick igenem rummet; Vernons öga, som hastigt öfversväfvat den ädla gestalten, hvilade nu dessutom på dess ansigle. Var detta ans:gle skönt ? eller var det frånstötande? Dess lineamenter gåfvo det anspråk på högsta rang af könhet; men, sällsamt nog, var till och med denne erfarne kinnare i fråga om qvinliga behag nästan villrådig, huru han skulle besvara frågan. Efter den tidens bruk föll håret i yppiga lockar öfver pannan, men kunde icke dölja en fin linie tller rynka mellan ögonbrynen; och denna linie, sällsynt att finna hos fruntimmer af hvad å!der som helst, sällsynt till och med hos män af hennes ålder, gaf åt hela ansigtet ctt uttryck på en gång af tankedjup och hårdhet. Sjelfva ögonbrynen voro raka ceh icke skarpt markerade, kanske liten grard lör ljusa, ett fel, som syntes ännu tydligare på ögonhåren; ögonen Voro stora, öppna och, ehuru klara, märkvärdigt lugr a och djupa, åtminstonei vanliga ögonblick; duck saknade de behaget af den stadiga och trohjertade blick, scm går med ens till hjertat och inger förtroende; uttrycket i dem var snarare obestämdt och tankspridt. Hon blickade vanligtv:s åt sidar, när hon talade, hvilket hos somI ga tyckes komma af blyghet, men hos henne, som hade så mycket välde öfver sg sjelf, nästan såg ut sem ett tecken till falskhet. Men, när hon stundom, i ett allvarligt ögonblick, då hon mera tänkte på att utforska dem, hon tilltalade, än att skydda sig sjelf för granskning, plötsligen fäste en direkt spejande blick på nägon, gjorde den ett djupt intryck och verkade Ekt en sällsam förtrollning. Sjulfva ögat hade