Aftonbladet – 8 januari 1847, sida 3

5 höfde eftersättas, enär, enligt hvad kändt är, det m officerspersonal, som för fredstjenstgöringen erfordras, — så framt man icke vill tillskapa tjenstgöringar en dast för att sysselsätta oficerarne —, är mindre än den i som nu finnes, och som efter nu uppgifne förändring skulle komma att finnas. Denna jemte några andra förändringar i förening Imed ett noggrannt iakttagande af principen af den Iskickligaste befordran i de grader, der ancienneten licke följes, skulle inom kort gifva lyftning åt flottan; och det var under sådane illusioner, som ins. I med ledsnad och harm såg Najaden; anfalla tillgöranden till desses förverkligande, och — hvarför icke I medgifva det — med någon hetta gendref anfallet. Att striden dervid kom på neutral grund, som bordt vara mera fridlyst, och hvaraf kaptenlöstnanten P. Ameen kunnat få anledning till dess i A.B. för den 29 sistl. December införde reklamation, var illa, men ifrån början hufvudsakligen Najadens fel, Icmedan Najaden på personligheter grundade sitt påIstående om rättvisan af den skedda kaptensutnämningen. Ins. har aldrig satt i fråga, att Najadartikeln varit föranledd af kaptenlöjtnant Ameen, utan tror tvertom, att han önskat det den icke blifvit publicerad. Såsom en justification åt kaptenlöjtnanten Ameens honorabla och aktningsvärda karakter, vill lins. äfven medgifva, att grannlagenheten och gränsen för det offentliga diskussionsämnet måhända kommit att öfverskridas genom allusioner på privata ekonomiska omständigheter; och hoppas att hr Ameen må vara tillfredsställd, då ins. förklarar, att hans äsyftning visserligen icke varit sådan, som hr Ameen uppfattat den. Om hr Ameen behagar med mera uppmärksamhet genomläsa den ifrågavarande artikeln, så skall han, med den sakkännedom han eger, sannolikt finna, att artikeln egentligen hvarken varit personligen riktad mot honom eller ämnad att kasta någon skugga på flottans officerscorps i allmänhet. Felet, som ins. vid närmare eftersinnande funnit och villigt erkänner, var, att någon sådan syftning möjligen kunde synas sannolik för läsare i allmänhet, men detta bör efter denna förklaring icke mera kunna ega rum. Ett yttrande, att sjöministern måhända skulle draga i betänkande att lemna ett större penningeansvar åt en mer eller mindre skuldsatt person, är ju dessutom, enligt Najadens åsigt, snarare en förolämpning emot sjöministern än emot någon enskild; och minst borde hr kaptenlöjtnant Amåen emot vanliga språkbruket kunna lämpa det på sig. Det är nogsamt bekant, hurusom i en aflägsen tid begreppen mitt och kronans ofta förväxlades, och huruledes mången tjensteman vid flottan sträfvade att hugga för sig, samt att detta hade gått derhän, att det icke ens ansågs skamligt. Ja fordom trodde och yttråde mången — kanske ännu en eller annan ådan gengångare finnes — att man i Carlskrona kunde lefva såsom gift på en underlöjtnantslön. Dessa tider äro dock försvunna, och ins. tror att det för närvarande hushållas med flottans medel kanske skarpare än inom någon annan branche af statsverket; och då man känner sednare tidens, till skuggrädsla gränsande, sträfvan att aftvå gamla fläckar, så är det ju icke otänkbart, att sjöministern, med sådane antec:dentia för ögonen, någon gång torde drifva försigtigheten längre än nödigt. För öfrigt har ins. yttrat, att kaptenlöjtnanten Ameenvarit lika despotisk mot underlydande, som han enligt Najadens uppgift varit stolt emot sina förmän. Se der hela offensen! — Låtom oss nu för jemförelsens skull citera hyad Najaden sagt om friherre Gyllengranat: Vi kunna således förklara, att både sjöministern och hvar och en annan, som det ringaste känner personer och förhållanden; utan tvifvel insett, att vi icke (och förmodligen ej heller den ifrågavarande personen) någonsin kunnat göra oss några illusioner i afseende på en sådan befordran; och en illusicn skulle det varit att tro en person, som gjort sig känd för sjelfständighet till en. grad, Gen vederporande ruvricerat svm I ubulistiri, Om, ehuru militär, aldrig velat frånkänna sig rättigheten att derjemte få vara menniska och medborgare, som t. ex. vågat deltaga i ett reformp-möte, ja (genom namnets begynnelsebokstaf) t. o. m. kommit i spetsen derför, och derigenom varit en af anledningarne till de beryktade handbref, som gjort landtoch sjöförsvars-ministrarne så mycket hufvudbry; som alltid bemödat sig att göra sin tjenst, men alltid varit styf i ryggen, och aldrig förmått sig kröka denna en linie mer, än tjensten bjudit, der aktning ej böjt den; som aldrig lagt tyvå strån i kors för att göra Iycka; som m. e. 0. aldrig kunnat lyda, enligt hvad i orlofssedeln lärer yttrats, d. v. öfversatt s. aldrig låtit förmän handtera sig som en skoputsare — att, säga vi, tro en sådan person (dertill nära lierad med Najaden) kunna komma i fråga till befordran (skickligheten, hvarom vi alldeles icke vilja döma, måtte vara hvilken som helst), då friherre Gyllengranat vore den föredragande och — någen annan utan tvifvel betyg,gifvande.n