Aftonbladet – 7 januari 1847, sida 2

vas en ny periodisk skrift, kallad Theologisk tidskrift för Lutheraner,, och i Helsingfors en. ny tidning på finska språket, benämnd Suometar,. (St. Dagbl.) i MUS rot . — Oaktadt vi redan meddelat en replik af br kaptenlöjtnanten Ameen, i anledning af en insänd artikel i Aftonbladet den 46 December på grund af i Najaden införda reflexiouer ö.ver sednaste befordringen vid flottan, ha vi likväl trott oss böra efterkomma en önskan af Najadens. redaktion, att reproducera fö!jande ytterligare svar i Najaden för den 24 Dec.: Förf. börjar med att omtala, huru Najadens artikel skulle hvälfva sig kring en förmenad orättvisa i befordringsväg, samt att Najaden ondgöres öfver Kapt.-Löjt. P:s befordram 0. s. v. Begge delarne äro grofva mi.ctay, för att icke säga osanningar. Der förekommer icke ett ord i Najadens artikel om, att orättvisa nu blifvit begången, och de amplaste loford gifvas, med afsigt, Kapt. P. såsom den skickligaste. Vi hafva deremot fästat oss dervid, att om den nu följda princip.n är den rätta, så har förut vid många, äfven i nuvarande Sjöministers tid skedda befordringar en annan, d. V. s. icke den rätta blifvit följd; och vi hafva sagt, att om man, med rullan i hand öfver befordrade och förbigångne, försöker leta reda på principen, så blir den omöjlig att finna. Vi önska icke behöfva göra någon generalmönstring; men tvingar ins. eller någon annan oss, så äro vi beredde dertill, för att visa, att vi haft rätt i vårt påstående om rådande principlöshet i det hela. Vi hafva icke med ett enda ord inlåtit oss i bedömande af de serskildt som Sekonder omnämnde nu förbigångnes speciela skicklighet eller icke-skicklighet, emedan det icke varit nödigt för bedömmandet af principen, vid jemförelse med hvad som förut skett och icke skett. — Att vi lofordat och upphöjt en af de tre, vår anförvandt, är en tredje icke sanningsenlig uppgift. Vi hafva, för att möta befarade, och icke uteblifna, anmärkningar om partiskhet, ansett oss nödsakaude anföra de skäl, på hvilka vi icke väntat annat resultat, än det inträffade; och vi hafva dervid tillerkänt ifrågavarande person egenskaper, hvilka, om de än i våra ögon äro förtjenster, i sig sjelfva dock, drifna till öfverdrift, blifva fel; om de härvidlag gålt till öfverdrift — derom hafva vi hvarken kunnat eller bort inlåta oss; vi hafva blott trott dem i sig sjelfva icke af beskaffenhet att på vissa håll utgöra någon rekommendation. Att några politiska ätgöranden stått i vägen för befordran, hafva vi visserligen icke bestämdt påstått; men vi hafve trott och tro ännu, att de voro ett item, ett minus till på merit-förteckningen; och ins:s yttrande, att om de af sjöministern tagits i betraktande, de snarare varit en anledning för än mot befordran — är antingen mycket enfaldigt eller mycket ironiskt mot sjöministern. — Ins. yttrar: lika stolt han (Kapt.löjtn. ÅA.) var i sitt uppförande mot och klandrande i sina omdömen om sin chef, lika despotisk var han å andra sidan mot sina underlydande. Om stoltheten gått för långt, derom — vi säga det ännu en gång — kunna vi ej inlåta oss; men om så varit, är det, för disciplinen, orätt, att Chefen ej anmält sådant till Krigsrätt. Att klandrande omdömen, af den beskaffenhet ins. påpekar, obehörigen fälts, torde den anonyme ins. ursäkta oss, att vi icke tro på hans blotta ord; och hvad d spotismen mot underlydande beträffar, torde möjligen äfven denna t. v. obevista insinuation jäfvas af mängden af dessa underlydande, ehuru vi ännu aldrig hört omtalas något skepp, der ej någon klagat öfver despotism. En punkt i ins:s sannings-enliga uppsats måste vi helt och hållet afskrifva: Det är ju också — heter det — en möjlighet att ejöminietorn — dortill föranladd af antocodontia — tagit i betraktande att Kongl. Maj:t ofta nödgas sända Korvett-Chefer på egen hand, och att dessa då måste vara så pass i sina affärer, att de cj komma i frestelse tillita Skepps-Chefs-Kassan för att släppas från land af sina egna björnarp. Det der låter rätt snyggt,. Det är också i synnerhet denna punkt vi kallat gemen, gemen cm den åsyftar en nedrig, lika giftig som lögnaktig anklagelse, gemen i alla fall för sin tvetydighet. Det första, en läsare måste tro, är naturligtvis, att Kapt.Löjtn. A:s antecedentia äro sådana, att en SkeppsChefs-Kassa specielt åt honom icke skulle kunna anförtros, utan att befara tilljyrepp. Det finnes dock ingen skymt af antecedentian, som kunnat gifva ens den aflägsnaste anledning till denna mening, och vi tro, att Ins, han må vara hur samvetslös som helst, ej heller hyst den; utan han har säkerligen menat en eller annan Koivett-Chefs antecedentia. — Insinuationen kan då i opinionen träffa hvilken af desse som helst eller alla; må de tacka Ins. för den komplimenten och sje!fve sopa rent för sin dörr. Resultatet blir i alla fall, att Ins. anser endast förmögne, ej obemedlade, böra blifva befordrade (!), och finner det ej osannolikt, att Sjömini