Aftonbladet – 4 januari 1847, sida 3

—— ni tänkte, att, om jag såge mig omkring, om jag sökte på närmare håll, skulle jag kunna göra ett bättre val. Ni är grym — ni är orättvis, stammade Dalibard. Om jag en gång för ett ögonblick djerfdes yttra något deråt, har jag väl sedan upprepat förolämpningen? Meny, tillade han hastigt, så mycket ni än synes förakta mig, skull? ni likväl, om ni täckts lyssna till mig, icke ba:va blottställt er för någon af de faror, som hota er, i fall ni på allvar fäster ert hjerta vid Mainwaring. Ni menar då, att min onkel skulle vara stolt öfver alt få gifva min hand åt monsieur Olivier D-.libard? Jag tänker och jag känner,, svarade Provengalen allvarsamt och utan att skänka någon uppmä ksamhet åt hennes gäckeri, att, om ni hade värdigats göra mig, arme landsflyktige, till den afundsvärdaste bland män; skulle ni ändock förbli!vit arf:agerska till Laughton Så har ni sagt och påstått, yttrade Lucretia, med ett uttryck af märkbar nyfikenhet i sin röst; men huru och på hvad sätt skulle ni, så klok och förslagen ni än är, hafva vunnit min onkeis samtycke ? Det är min hemlighet, återtog Dalibard med mörk min; och sedan min dårskap nu för alltid är öfver — sedan jag så tuktat mitt hjerta, alt, i trots af era stickord, ingentng utom ett ömt deltagande, som jag väl skulle kunna kalla faderligt, der finnes var — så låtom oss lemna detta smärtsamma ämne. Ack, min goda lärjunge, låt varna er i tid! Lär känna kärleken för hvad den i vårt lifs mörka och invecklade historia verkligen är: en kort förtrollning, ej att förakta, men ej att akta öfver allt annat. Skåda er omkring i verlden, betrakta alla dem, som gift sig af kärlek — tio år efteråt, hvart har då kärleken tagit vägen? Hos några få, som hafva samma karakter och samma tycken