Aftonbladet – 4 januari 1847, sida 3

varande slag. i. (Slutet iö!ler.) JORDBRUKS-INDUSTRIEN I FÖRHÅLLANDI TILL ÖFRIGA DELAR AF NATIONAL-IDN DUSTRIEN. in engelsk tidning med förra posten innehål. ler, med anledning af den närvarande ställnin gen i Irland, en ganska väl skrifven artikel som afhandlar det ämne, ofvanstående titel an tyder. För sina sunda och riktiga tankar, hvilk: här funnit en ganska lycklig omklädnad, förtjenar den högeligen att läsas, och vi meddelc den derföre här nedan. Den är af följande lydelse Det är en ganska stor villfarelse att föreställa sig, att Irland i närvarande stund befinner sig i en ställning, som utgör ett undantag från de öfriga Europa. Englands belägenhet ir nästan det enda undantaget från den i allmänhet herskande nöden, vållad af verklig eller befarad brist. De fattiges lidande i staterna på facto landet förtiges eller uppenbaras, alltefter graden af den frihet, pressen eger. Men de åtgärder som styrelserna i allmänhet vidtaga, afslöja tilläckligt hvad polisen befalles att förhemliga. Rhenfloden är i detta ögonblick betäckt med farkoster, som föra spenmål till det inre af Tyskland. Dessa laddningar importeras icke på spekulation af köpmännen, utan, liksom den spanmål och det mjöl, som föres till Irland, hafva regeringarne i Wiärtemberg, Baden och Hessen på sin bekostnad förskrifvit dem från främmande länder, med risk att afskräcka framtida spekulanter ifrån alt befatta sig med en handel, der statens mellankomst gör spekulation omöjlig. Preussen har utlofvat en drawback, till belopp af Sunds-tullen, för all spanmål, som föres från Östersjöhamnarne till Rhenprovinsen. Samma bre, , som omtala detta, innehålla äfven, att antalet af fattige, som söka hjelp vid fattighuset i Magdeburg, är så stort, att man varit nödsakad att sälta polis till bevakning vid portarne. Österrike och Ryssland hafva båda lagt höga exporttullar på spanmil, som skickas till främmande länder från särskilda provinser i begge dessa riken. Den nöd, som råder i Belgien, Holland och somliga trakter af Frankrike, är allmänt känd. Det är bedröfligt, att insigt måste köpas genom så mycket lidande; och den undervisning en så bedröflig erfarenhet gifver, bör omsorgsfullt bevaras. Den som nu blifvit vunnen, är af ett oberäkneligt värde. Den bör öppna ögonen på den genom traditionella fördomar mest förblindade öfver jordägarens i Europa verkliga ställning. Den ekonomiska sofism, som i århundraden tyranniserat snarare än herrskat på denna del af jordklotet, har i grund blifvit utrotad ur alla tänkande sinnen, som betrakta den ställning, i hvilken den intvingat så många bildade länder. Vi hoppas att hädanefter aldrig mera få höra upprepas, att åkerbrukaren i Europa genom Guds nåde är en utkorad skaffare af föda åt sina medborgare; att denna hans särskilda bestämmelse ger honom rättigheter och privilegier framför andra industriidkande medt!emmar i samhället. Ingen förståndig varelse kan hädanefter gå in på den läran, att menniskor, boende på en inskränkt lokal, af deras skapare blifvit dömda att erlägga en allt mer och mer vexande beskattning till ägaren af jorden, för utt njuta den lyckan Gud beskärt dem — alt vexa till och förökas! Alla förståndiga mennikor måste anse produktionen af födoämnen stå jemnbredd med andra industriella arbeten, nen icke öfver dem. Emellan produktionen af panmål och kött, af bomullsoch yllevaror, jern och guld kan icke finnas något annat öreträde, än så vida som frambringandet af len ena produkten erfordrar en högre grad af kicklighet, än frambringandet af den andra. Den dyrkan; man hittills i hvarje land i Euopa egnat åt äganderätten till jord, är nära itt slut. Den nya tidens Moloch, på hvars alare myriader blifvit slagtade, har blifvit vägd vågskålen af sina egna tillbedjare, och befunven för lätt. De kunna icke för sig dölja det nkla faktum, : alt jorden, på det sätt som de dia den, icke förmår att gifva tillräckligt bröd t dem, som ropa derefter. Det enda land, a TARA da 1 1: från Jas.