Aftonbladet – 30 december 1846, sida 3

Du varma qvinna! ständigt gick du modig Att sanning nå, i lifvets stora strid, Du den har sökt — fast icke man förstod dig — Uti naturn, i djupet af vår tid. På alpers höjd, der furor molnen röra, Vid hafvets kuster, uti storm och skur, Det höga samspråk trodde du dig höra Emellan himlen och en fri natur. Till alla väsen gick du råd att vinna, För bjertats längtan, hjertats djupa ve; Och i den dunkla qvälln du sågs försvinna, En Nikodem, hos milde Lamennais. Ett öde qvinnan har: att älska mannen, Att offra honom hjertats paradis, Att älska — ännu till och med tyrannen, Som sluter henne till ett bröst af is. Uppå din lefnad mången nyck det skrifves, Men hjertat sökte jemt ett hjerta der: Den mycket älskar, mycket eftergifves, I skapelsen du älskat skaparn här. Att du förbländad ofta blef af guden Inför hvars altare du dig befann, Det måste ske: af eld var offerskruden, Och du vid altaret af eld förbrann. Min sångmös lyra klaga må af smärta, Att tidehvarfvet allt för sent dig bar: Vid Missolongi slog det starka hjerta För sista gången som dig värdigt var. Din kärlek lik en flamma ständigt brunnit: Omgifven blott — af glacierens snö; Du mycket sökte — litet har du funnit. Men mycket den har lärt, som lärt sig dö. — Hvar sanning från erfarenhetens rike Ett tempel störtar, som vi drömt uti. Om det är stort att icke ha en like Ar det dock fasansvärdt, så stor att bli. Men J, som henne ständigt än fördömen, J hyckleriets barn i dygdens skrud, J systrar, som om konvyenans blott drömmen, Moralprestinnor utan dygd och gud, — Jag inser väl, att J ej henne fattat, Men vredgas ej du lyra — harmen spar! At sköna rosor hon i himlen skattat, Med edra törnen ej hon ockrat har. I tron på lidandet — i tåreglansen — Men lidandet som ler ... är brottslighet; Man toleransen, ser med törnekransen, Men Christ och Kain man ej skilja vet. Vid stoftets låga grus, för er, en kedja Uf föreskrifter binder qvinnans kraft. Ilon måste föda eller också bedja: Aen henne ve, om annat värf hon haft. )m hon bland vise tala vill allenast, mm, hånad, hon sin boja bryter tu, ch kräfver ut sin rätt: brott är det genast, ich utan skoning faller domen nu. Jet gifves många kronor, att belöna årt slägtes kärlek till Guds harmoni; en tyngsta dock, med hvilken Gud kan kröna ti sin vrede qvinnan, är geni. ; —d— ——— tj on