Aftonbladet – 30 december 1846, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. GEORG SAND. (Fritt efter Meissner.) Hvem är du? Säg! med glödvarmt, lifligt hjerta Min sångmö sluter till din sångmö an. Hyi kan man ej dig älska utan smärta Och utan kärlek ej dig känna kan? År du en qvinna väl, med känslor varma, Ar du en ande utaf högre ätt, Som fordrar tiden upp att sig förbarma Om ett till stoft förtrampadt slägtes rätt? lÄr du en Demon? Många dig förbanna, Och dock hur mild och innerlig din själ! (Ack, ofta sken en gloria kring din panna, Och tvifvälmålen fly ej bort likväl! Jag såg dig gunga först på blåa vågor, En sångens genius, smekt af luftig vind, Ur ögat glänste fantasiens lågor, Om blomsterlöften talte blott din kind. Hvyart hän du kom, omkring dig växte lunder, Och dikten böljade, en ström så klar; Men många som dig följde gingo under I flodens djup: Så rik och underbar. O Lelia! hvad dina ögon brinna! Du är så stolt som stred du för en verld! Valkyria på en gång och Bachantinna, Till hälften lyra och till hälften svärd! För andra, nya syften nu du strider: Ur ögats glans prestinnan strålar klar. Men hög och mägtig än i våra tider Bland slägtets labyrinter fram du drar. Bland brottets tankar — söker du de godes, På dygd ännu i lastens:boning tror; Den nöd, som dödar barnet, lik Herodes, Vet kanske bäst sin fröjd att vara mor. Bland proletärers vanmagt, strid och smärta Du diktens sköna underlampa bär, Och hafva gatans riddare ej hjerta, Och finns ej hjeltemod bland trasor der?