Aftonbladet – 30 december 1846, sida 3

HSYTE CN or rr Digg rst rr 0 OON: D:r Pettenkofer har härigenom äfven upplyst, at bomullskrutet, fastän det innehåller mera syre äl xyloidinkrut, likväl ej har tillräckligt deraf, för at fullständigt förbränna allt kolet till kolsyra och all qväfvet till vatten, en egenskap, som enligt profes sor Ottos anmärkning skulle utgöra idealet af et krut. Afven bomullskrutet efterlemnar derföre el liten fast qvarlefva vid sin explosion, och syrliga ån gor, som angripa geväret. — SKILNAD EMELLAN HAN CCH HON INFÖT LAGEN. Under cen jagt i England lät för någor tid sedan hertiginnan af Marlborough af sin ifvej förleda sig att beträda ett främmande jagtområd och der nedlägga det uppjagade villebrådet. Fö detta sitt tilltag blef hertiginnan dragen för rätts och anklagad för tjufskytte. Hennes herrlighet fri kändes likväl på den grund, att engelska lagens straffbestämmelse i detta fall talar om han och honomp, således blott om mannen, hvaraf de en gelska domarena funno sig föranlåtne förklara straff bestämmelsen icke tillämplig emot en qvinna. — ÖFVERSVÄMNINGARNA PÅ StciuEN. Från Messina berättas nu om den i dess grannskap sed nast inträffade öfversvämningen följande: Redan den 28 Oktober föll i trakten af Melazzo och Bar celona (vid Golfo di Messina) ett häftigt regn, som genom sin styrka förorsakade mycken skada. Himlen var under flera dagar ständigt insvept uti moln, och regnet fortfor oafbrutet till den 2 November, då ovädret tilltog. Ända till den 3 fortfor regnet och härjade hela den blomstrande nejden ännu förskräckligare än katastrofen den 30 September. Förödelsen utbredde sig öfver hela provinsen Messina. Fem floder, hvilka genomskära slättlandet deromkring, Merio, Pozzo de Gotto, Barcelona, Termini och Mazara, flödade öfver sina bräddar, och förlusterna, som förorsakades, uppskattas till öfver 3 millioner scudi. En mängd smärre ställen äro snart sagdt försvunna. Den förr så fruktbara slätten emeilan Melazzo och San Pietro står nu som en sjö, på hvilken man ror med båtar. Hittills har man på Sicilien haft det ordspråk, att detta land egde trenne underverk: un moxte (Ältna), ung fonte (Lentini) och un ponte (Catelabiano). Bryggan vid Catelabiano var ett af forntidens jätteverk, hvilket redan trotsat tvenne årtusenden. Men för den öfver all föreställning fruktansvärda flod, som. nedströmmade från bergen och förenade sig med slättens, sprängdes och förstördes till och med denna ofantliga snart sagdt för evigheten beräknade brygga. De ofantliga klippstycken, hvaraf bron bestod, sammanhöllos af de starkaste jernband. Af dessa--jernband hafva omkring 2000 quintali (d. Y. 8. 3500,009 romerska ) blifvit lösryckta och af strömmen bortförda. Följderna för folket af denna svåra förödelse äro förfärliga, helst alla förråd af mjölk och frukter af floden blifvit bortförda och förstörda. Många bland de fattigare hotas att dö af hunger. På någon snar hjelp från regeringens sida är icke att hoppas. De omkomnas antal uppgifves endast till 7 eller 8, och att detta antal blef så ringa, härledde sig förmodligen derifrån att öfversvämningen började om dagen och icke, såsom olyckan den 30 September, nattetid. — En märklig rättegång har läng2 sysselsatt allmänna uppmärksamheten i Paris, och samtlige tidningarna derstädes innehålla snart sagdt dagliga angrepp från ena parten, dagliga försvar från den andras sida. En herr Bletry, kaschemirsfabrikant, har uppgifvit, att herr Cantebert, fabrikant af shawlar, plägar sälja oäkta shawlar, under uppgift att de äro äkta. För detta svek drager herr Bletry honom uti sitt eget och hela allmänhetens intresse inför rätta, inför allmänna opinionens domstol. Pariser-publiken blifver af denna rättegång serdeleg uppbygd och tager deruti så nära del, att man fatjär tidningarna endast för att se, om Bletry håller en föreläsning för Cantebert eller Cantebert en för Bletry öfver den industriella moralen. Deltagandet går så lånt, att hopar af folk ofta stanna utanför de båda. fabrikanternas bodar, under utrop: detta är Bletry; det der är Cantebert. Häraf kan man se huru orätt verlden gör Fransmännen i allmänhet, Parisaren isynnerhet, genom påstående att deras sinne för moralen aftagit. Men nu har man slutligen börjat påstå, att hela processen är hvarken mer eller mindre än en puff, hvarom parterne äro öfverens; att Bletry vill för hela verlden utbasuna, att han förfärdigar äkta kaschemir, och Cantebert, att han fabricerar shawlar, hvilka se ut eom äkta kasehemir. Den, som har pengar att köpa äkta tyg, vet nu hyart han kan vända sig, likaså den, som blott han lägga sig till utaf de oäkta, men ändå vackra shawlarna. Båda fabrikanterne dela då kostnaderna för processen, hvilka ersättas dem icke blott senom publikens lifliga deltagande, utan, hyad bättre ir, med dess klingande mynt. Finten är imedlerid icke ny, och hvarken den ene eller den andre tf de värda fabrikanterne, icke ens en Fransman, an skryta af äran af denna uppfinning. Redan 1839 hade den beryktade doktor Wiesecke, till -börlien en Slav, uppfunnit detta slags puff. En vacker norgon fanns nemligen uti Journal des Debats inörd en berättelse, att nämnde doktor sedan längre id tillbaka förgäfves behandlat en ögonsjukdom, som ikväl häfdes sedan patienten af misstag kommit att itdricka ett glas vatten, hvaruti en perla var upplöst. Joktorn beriktigade denna uppgift medelst påstånde att patienten ingalunda tillfälligtvis, utan engat läkarens ordination fullkomligt medvetande drucit vattnet med den deri upplösta perlan. Första erättaren, anmärkte doktorn, syntes med afsigt vewt vanställa händelsen. Uti dessa sista ord såg wnme berättare en förolämpning och uppväckte en rocess mot doktorn. Huru den slutades, hör ej it, allt nog att talrika patienter hos doktorn anvälde sig till genomgående af den nog dyra perluren. — En thehandlare i London 2:nnonserade en märkt theblandning, under namn af Hocqua-the. ort derefter uppsattes en annan thebod midt emot; varest allmänheten inbjöds att köpa en ännu bättre landning, kallad Mocqua-the. Nu stämde Hocquacets ägare Mocqua-theets, med påstående, att han tergjort hans blandning, men gifvit den ett falskt amn. Vidlyftiga berättelser infördes i tidningarna; ttnen hördes nu, huru förträMigt det ena och ana theet smakat, och hela London skulle natur