Aftonbladet – 28 december 1846, sida 3

fästat uppmirksamheten derpå, att man lät had2 kunnat undvika de flesta -af dessa bekymmer genom upptagande af den enkla representationsreform, som brödrafolkets föresyn kalla: oss att äfven här införa. Denna form äger icke endast en inre theoretisk sanning så till vida som den stödjer sig på den obestridliga grundsatsen, att en folkrepresentation bör vara ell Justryck af majoritetens tanka, tillkännagifven genom dess val af ombud (med det undantag likväl, att den egentligt arbetande klassen älven i Norge är utesluten från valrätt); utan har äfven det företrädet, att dess verksamhet visat bättra resultater, än någon annan representativ författning i vir verldsdel, af på en gång lugn, fasthet, arbetsdrift och en sällsynt förening af jen tillbörlig ak ning för bestående intressen, med omtankan om samhällskrafternas utveckling och institutionernas förbättring. Detta är ett faktiskt förhållande, som intet skrik, och inga af de nu i trettiotvå år upprepade spådomarna om ett förskräckligt öfverhandtagande bonderegemente m. m. kunnat vederlägga. Hade derföre vir Rogering velat erkänna detta förhällande, och uppskatta den stora vigten för de båda riken:s framtid af ett närmande till det norska stasskicket, så att ett förslag på lika grund dermed hade kunnat påräikna styrelsens understöd härstädes, så är det äfven vår öfvertygelse, att det stora problemet snart nog skulle varit löst, oakt:dt det motssånd som i början kunnat vän!as ifrån de s. k. privilegierade klasserna. Men uti den kamp, som den nya tiden måste bestå för att vinna en tumsbredd i sender åt rättstillståndet ifrån den egoistiska styrkans makt, synes hvarken regeringen eller opinionen hos dem som arbeta på reformens förberedande hos oss, ännu hafva kommit tillräckligt långt för att klart inse, att det representativa samhällsskickets genomförande hvilar på det enkla erkännandet af majoritetens rätt att tillsätta de ombud, som skola deltaga i lagstifin ngen; oeh så länge detta icke skett, utan man håller sig fast vid ett system af två karaktersskilda kamrar, skall man äfven inveckla sig i en mängd svårigheter, just derföre att alla de formationer, som afvika ifrån nyssnämnde enkla princip, blifva mer eller mindre artificiella och godtyckliga samt kunna på tusen olika sätt framställaa. Under ett sådant förhållande skall det också blifva högst intressant att under fortgången af kommitteens arbeten erfara, huruvida icke det blir just nu som den egentliga striden inom kommittcen börjar, det vill med andra ord säza, huruvida icke den konservativa sidan i kommitteen skall söka yrka på sådana jemkningar och modifikationer, att beslutet om de samfälda valens princip som i sig sjelf innefattar ett erkännande af majoritetens rätt, om det tillämpas konseqvent allt igenom) skall blifva genom hvarjehanda om och men så motvägdt, inskränkt och kringskuret, att det i afseende på sin prakiska verkan i sjelfva riksförsamlingen i det närmaste tillintetgöres. Utan att känna hvad härom inom kommitteen ännu varit eller kan blifva framstäldt, vilje vi blott anföra ett och innat, som vi hört omtalas såsom varande i råga. Sålunda skulle den första inskränkningen i let fattade rrincipbeslutet kunna bestå i det örslaget, att rösterna vid de direkta valen till len ucdia kausauarea skulle Vveraknas efter ww mmantal i en obegränsad skal?, t. ex. med n röst för hvarje mantal, hvarigenom de riaste i landet eller penningearistokratien relan der skulle få en viss öfvervigt, oaktadt let medborgerliga intresset att kunna konstiutionelt bevaka sin sociala ställning är lika tort för egaren af ett mantal som för inneiafvarens af huru många sådana som helst. Jen andra inskränkningen skulle bestå deri, tt en viss andel af den öfre kammaren till-l! ältes antingen af Regeringen och tages ibland! deln eller också af adeln sjelf; och den tredjel! leruti, att den sålunda tillsatta öfre kammaren kulle få ett absolut veto emot den nedres be-l. lut, i stället för den naturliga och principen-l. iga utvägen, att vid olika meningar mellanl. jåda kamrarna, dessa träda tillsammans att voera i en gemensam riksförsamling, då de maoriteter och minoriteter, som finnas i hvarlera, kunde sammangjutas för att gifva det! lutI:ga utslaget. I den mån som dessa tvenne inskränkningar mer eller mindre grad vinna framgång, ärj et äfven klart, att sjelfva principen af folkets BEN RER RAR TR ARS VR VÄSSA