Aftonbladet – 10 december 1846, sida 2

samma saks användande för framtiden, blott för att genom denna fiktion få nöjet att tala om nödvändigheten af garantier emot dem. Vi komma nu till sjelfva det insända, och som har till öfverskrift Representations-Kommilteen. Den besynnerliga idiosynkrasi, hvarifrån denne förf. synes vara utur stånd att någonsin lösgöra sig, är den inrotade föreställningen, att rikets invånare, när de fritt och sjelfständigt åt sig få utse de riksdagsombud de vilja hafva, omöjlgen kunna taga andre, än sådana, som skola draga fäderneslandet i förderf. Ehuru ,egoismen, elje.t så gerna underskjules till motiv hos alla menniskor, med undantag sf adel och prester, så öfvergifves dock tanken dorpå nu i hast; förf. kan icke inse, att äfven just af leken till sin egen fördel, om ock ingen enda högre; bevekelsegrund funnes hos rik ts inbyggare, skulle de dragas till nödvändigheten alt vlja. de genom karakter, kunskaper och skicklighet; utmärktaste i landet. Hvari ligger då de allmänna valens våda? Måste den icke vara ännu rin-! gare, om den fortfarande sker genom en ind rekt valform, genom etektorer? AU någon valman här: och der Skall kunna bedraga sig på den person han utser, är väl begripligt; det : är ett misstag, som! vidlåder allt menskligt. Men hvilken större g.-! ranti häremot erbjuder väl klassvaissystemet?! Mäånne hos adeln, der en rent materialistisk grund, börden, ensamt bestämmer mannen? Ins. begår väl icke den ohöflighet n, attrent a i bestimda ordalag kalla de personer, som genom samfälda val (d. v. s. på grund af förnuftigt omdöme) skulle utses, hamnbusar; men all han tänkt någonting ditåt, synes af den sammanectillning han gör millan blouse på ena sidan och riddaredrägt på den andra. Liknelsen hedrar föga sin upphofeman. Men vi veta, att det af ålder ullhört rält många af de min, som burit riddaredrägten, att på iolket ej allenast kasta bördorna, uten äfven nedtrycka det genom all vanära, som varit möjlig att upplänka, eller rådlig att uttala. Så som i medeltiden allä män a! folket e:ter den ridd rliga fraseologien benämndes Vanbördige och Oirälse; så kunna de nu, efter Posttidn.tänk.ren, 1 politiken ick gälla högre in Blouse-män; och fäderneslandet skall genom de Samfälda Valen lemnas till pris åt Hamnbusar! Det märkligaste, hvartill ins. slutligen kommer, är påstaendet, att O.verhuet (Andra kammaren) bör utgöras af samma elementer som Underhuset (Första kammaren). Utgingspu inkten för denna del af hans resonnement finna vi ganska logiskt riktig, så lingt den sjelf stricsig; men den med:ör alldeles icke den slutföljd, Evartill förf. sist vill komma. — Han säger: Ar Öfverhuset sammansatt af andra elementer än Underhuset, så skall man tänka och yttra om det förra, hvad de stora tidningarne dagligen sagt och säga om Adel och Prester, nemligen att de ej representera folket, eller det (gertbiga folket, såsom förhållandet deremot skall vara med Borgareoch Bondestånden. Om denna tanke får rotfästa sig i landet, och finner stöd i Öfverhusets sammansåttning: så skall detta snart förlora sin vigt i representationen, utgjordes det än, såsom Frankrikes Pärskammare, af de största statsmän, lagskipare, härlförare, vetenskapsmän, författare och egendumshafvare. Om Öfverhuset skall vara starkt, så böra dess clementer vara fika med Underhusets, men cgenskaperna hos det förras ledamöter vara högre trad:rade, på det att motståndet må äga eftertryck och för dragas utan uppresning. Om cen Underhuscts ledamot säger: jag är valu af folket: så bör Öfverhusmedlemmen kunna syara: jag ock; men för flere riksdagar eller för lifstiden, under det att du, blott för en gång, eller liksom på försök, erhållit ett dylikt förtroende,. Berömmer sig den förre deraf, att han är utsedd af oberoende egendomshafyare: så bör Öfverhusmedlemimen kunna erinra, att han är utkorad af ännu sjelfständigare män, ncemligen af de rikare. Om den förre skryter af att vara en sakkunnig embetsman: så bör den sednare kunna syara: jag är ännu erfarnare, äldre och mera uppsatt än dup, 0. s. V. Också vi äro af den tanken, alt Andra Kammaren bör lormas af samma elementer, som den Första. Detta sker, då Sam älda Valens, d. v. s. den förnutiga, principen ä ven lägges till grund tör dess bildande, men med de modilikationer fr personerna (högre ålder, längre riksdagsvana m. m.), som 1840 års repr: sentations.örslag och reformvännernas amendement utstaka. Då inträffar just hvad förf. upprepar om adel och prester; ty så fort då nagre af, dem blitvit genom allmänna förtroendet insatte, vare sig i andra eller första kammaren, kunna de alltid med cköl ika väl