Aftonbladet – 10 december 1846, sida 2

— er först öfvertygas. Ni kan behaga henne, om ni endast vill det. Men ungdomen är icke eftergilfvande. Den känner sg stor och stark, dess hjerta är uppfylldt med poesi och kallar hvarje det menskliga lifvets prosa låg. Den punktliga rältskaffensheten ir allt för sträng; den dömmer alit efter sig sjelf och hlickar föraktande ned på menskliga svagheter, som den kallar laster. Men i synnerhet beter sig den misskända förtjensten illa; den ropar hämd öiver hvarje oskyldig egensinnighet och fåfinga, och glömmer dervid, att den lemnat dem inträde hos sig sjelf. De iro tillåtna för dem, som gå oberoende genom lifvet; men, der husliga omsorger, svaga väsenden äro indragne uti våra förhållanden, der äro de fel — ganska stora fel — om man icke bör tillägga dem en hårdare benämning. Först åhörde de VF Hopital suckande, sedan nästan ovilligt detta tal, och slutligen utbrast han i tårar. Baronen hade läst djupt i hans hjerta. De PHopital förkastade o!ta, under bittra förebråelser,; den ohyflade dygd, som afskräckt, men icke vunnit aktning, och då han ofta sett sig så förglömd och öfvergilfven, hade väl den önskan i stillhet uppstigit, att han ännu en ging kunde börja sin lefnadsbana. Också undslapp honom vid baronens sista ord en medgifvande rörel:.e, ech då denne ytterligare tillade: Ni måste blifva böjligare och eftergilnsre — säg, vill ni? svarade han hastigt och beslutsamt: Ja, jag villl Nu meddelade baron de Breteuil hvad han ämnade göra för honom. HI. Louise, älskade Louise! ropade de YHopital med en mindre mulen panna, än hon på flera månader sett, då han nu inträdde i rummet till henne, Hon bortkyste ock den sista rynkan