Aftonbladet – 10 december 1846, sida 2

Andras fintlighet trängde mig städse tll bakgrunden eller jag strandade vid min rättframa en aldighet eller min icke nog ödmjuka untdersf enhet. Mennirkorna vilja smiekras, och beeligen finner jag endast anlelnng att klandra dem. — Det horgerliga sam undet och jag kunna icke lördr. ga hvarandra, ty sex linga år har jag bekämpat det. Intetdera partiet har vunnit — men nu är jag trött på striden. Dertill kommer ytterligare min äk!enskaps örbindelse; en maka, som jag dragitin i mitt elände. ii tl?) sade baronen och runkade på hufvudet. Icke a öfverilning; j.g kunde icke annat Ett ungdomligt, oskyldigt xväsende, under en samma!, girig, knarrig tants tyranniska spira en gammal hexa, som slutligen gifte sig med sin kammartjenare, lemnade den arma flickan icke annat stöd, än min kärlek. Sedan vår förening har min fattigdom lör hvar dag ökat sig. Jag lever af de begge runtimrens handarbeten — Dessa ssta ord ultalade han i full förtviflan, glömmande dervid afstindet emellan sig och baronen, och ned öll, hållande händerna för ögonen, i en närstående ländstol. Fatta mod! sade baronen och tryckte med deitagande allvar hans hand. Jag skuile icke begärt el!er åhört den linga berättelsen af så mycket lidande, om jag icke för er hoppades medföra tröst och hopp., Dea unge mannen såg förvånad upp. Tro mig, sade baronen allvarligt, men vänligt. Förtjensler, sådana som edra, böra hvarken gagnlöst försvinna eller slutas rhed sjelfmord; det jörbjuder menskliga samhället. Det ör riltvisare, än ni tror, men liknar ett frunimmer, hvilket trur på sjilsadel, upphöjda esenskaper, verkliga kunskaper, men vill, att ullt detta presenterar sig i behaglig drägt och cke uppträder i sitt sanna ljus. Hennes förtind vill väl tro, men hennes sinnen måste